Nu får ni säga om ni är med mig eller om ni har lämnat. Känns tråkigt att skriva helt för sig själv.
{ 17 comments }
From the monthly archives:
November 2009
Bilderna tog jag i poolen i Slovenien. Jag trippade runt barfota i en omaka bikini. Överdelen var zebra-mönstrad och underdelen var klarblå. En gammal man tittade intensivt på mina ben, hans blick följde hur jag gick barfota med kameran i handen. Alltid beredd på att ta en bild. Först störde det mig att han tittade så tydligt på mig men efter ett tag så förstod jag. Han förälskade sig i min kamera av den enkla anledningen att han hade en egen likadan. Då kände jag mig lättad och satte mig därför bredvid honom och pratade på en fumlig engelska om kameror. Vi pratade om bilder och hur det känns att fotografera. Jag blir alltid lugn när jag hör äldre människor berätta historier från förr, eller när de pratar passionerat om sina intressen. Det påminner mig om när jag var liten och satt i morfars knä och lyssnade till hans historier. Det liksom glittrade på samma sätt i mannens ögon den dagen vid poolen som solen blänkte i vattnet. Lite magiskt och försiktigt, en ren och oskyldig vardags förförelse. Vardagsstressen var inte närvarande så fort jag lämnade Sveriges mark för Sloveniens men stunden då jag visste att vi skulle tillbaka kom hjärtats hårda slag tillbaka. 1…2..3… Jag tror jag svimmar! Ibland känns framtiden lite läskig, särskilt då man sitter i ett flygplan på väg från Frankfurt till Stockholm, när man vet att man ska tillbaka. Då andas jag frekvent och intensivt och viskar lite försiktigt i hans öra att jag tror att jag mår illa. En lugnande hand och några mindre smärtsamma andetag senare kände jag mig ok. Vad ska jag bli när jag blir stor? Och borde jag inte bo vid havet? Det snurrar så. Mest underbart i livet är när man är tillsammans med folk som ger en totalt självförtroende och styrka att bara få vara. Ställa alla dumma frågor om och om igen. Jag la min näsa i hans nacke och gömde mina händer under hans tröja. Trygghet. Värme. Inne i värmen av hans närvaro tänkte jag på dagen då Anja och Paulina och jag satt i parken den där sommardagen i Helsingborg. Vi åt pannkakor och tittade på pensionärer. Jag minns hur jag upplevde varenda andetag som riktigt. Har ni tänkt på det? Att vi ibland känner hur vi andas? Hur vårdagen kämpar för att överleva när sommaren ihärdigt klampar på. Att springa barfota i det ljusgröna gräset. Dricka saft och bubbelvin på en filt och prata om pojkar, kyssar och hur det känns att hålla någon i handen. Att bara få sitta nära sina vänner och njuta av deras fnitter mellan träden. Det är magiskt, lika magiskt som när fötterna pussas under vattnet och mellan bubblorna i poolen.
{ 0 comments }
Igår simmade vi några varv i poolen, åt ännu en frukost på hotellet och hoppade sedan in en taxi och passerade den slovenska gränsen. Vi mötte ett dimmigt Italien och allting kändes lite vemodigt. Världens vackraste länder blir dystra när regndroppar tar över. Vi drack kaffe och gick till perrong 4. På tåget följde mina ögon landskapet, först havet och sedan marken. Träden, husen, människorna på perrongerna. För oss var det här en semester för alla andra en vanlig dag, deras vardag. Venedig såg ut som en spökstad på håll. Staden dök upp på samma sätt jag alltid fantiserat att Las Vegas skulle göra. Skillnaden var att Venedig bara poppade fram och att Las Vegas var en stad efter ett annat litet samhälle. Inte alls som på film. Inte alls lika fantastiskt. Dimman låg tät och vinden var kylig. Vi höll handen och pussades mellan varven. Två steg bort från Venedigs slutstation ställde vi oss och stirrade på varandra. Ett lyckorus överföll en som om man vore ett litet barn som precis hade fått träffa Kalle Anka. Allting var fantastiskt vackert, husen, båtarna, maten, maskerna. Vi promenerade runt som ur en dröm och förälskade oss i varenda fotsteg. Mörkret föll över Italien och gatulyktorna tändes, ljusen dukades fram och familjerna åt middag. Barnen lekte på torgen och vi hittade en liten restaurang någonstans i mörkret. Där vi fick en otroligt bra service, världens godaste mat och några klunkar underbart vin av världens finaste druvor. Vi köpte varsin mask så om det blir maskerad i dagarna är vi redo. Jag kunde inte slita mig ifrån ett par underbara skor så de fick också följa med hem. Tågvärdinnan på resan tillbaka sa att banan va sönder och att vi fick åka resten av biten tillbaka med buss. En buss som slingrade sig genom alla gator. Väl hemma låg vi och skrattade och fnittrade på hotellet och båda var överens om att det här var en av de bästa dagarna någonsin. Nu ska jag strax hoppa på flyget till Frankfurt för att sedan landa i Stockholm. Vi hörs snart!
{ 0 comments }
Det låg en tjock dimma över Slovenien och chauffören som hämtade mig såg lite rädd ut. Jag tror att han var en sådan kille som är rädd för tjejer med stora ögon. Ibland är det bara så. Det är så mycket som kan skrämma en ung man. Stora ögon, ruffsigt hår, långa fingrar. Exempelvis. Han frågade hur länge jag hade varit gift med min man och jag visst ej om jag skulle ljuga, eller bara låtsas. Mrs Naeslund stod det på skylten handskrivet med barnsliga bokstäver. Chauffören pratade om hur mycket pengar man tjänade i Slovenien, vad man borde äta och vad folk vill bli när de blir stora. Och en del om Kroatien och Italien såklart. Han nämde IKEA och jag sa att vi skulle åka till Venedig. Vi borde åka båt men förmodligen blir det tåg. 20 kilometer till Italien. Idag klappade jag en hemlösa svart liten katt som såg så ledsen ut. Lite kärlek tack jamade han i den kalla november luften. Du får kanske skabb sa W och tittade på min nacke. Flygvärdinnan hade den vackraste nacken jag sett, det är något med hur vi kvinnor kan fånga män med våra nackar, ett par hårstrån som hänger ner från en frisyr. Elegans. Kvinnlighet. Romantik. Jag tror att jag är den mest romantiska människa jag vet om någon skulle skjuta mig så skulle det förmodligen sippra ut en massa kärlek. Inte blod. Bara kärlek.
{ 2 comments }