by Katja on December 31, 2009
Jag ska skriva en lista på alla ord som borde sägas igen och på de som för alltid borde begravas. Ibland skrattar jag åt hur en kvinna saknar en man på ett café någonstans i en stad där det alltid bullrar. Hur många gånger ska man tillsammans sitta med sina vänner över en kopp ljummen kaffe och undra. Alltid är det någon som är ledsen eller någon som har tårar i mascaran. Alltid är det någon som i det tysta gråter. Ett krossat hjärta, en förlorad vän. En intensiv frågeställning till om han tycker, om han vill, om han älskar. Alla dessa komplexa dagar, alla dessa fanatiska sekunder då man tillsammans med sina vänner i en överdrivet analytisk tillvaro försöker fatta ett beslut om någon annans hjärta. Älskar han, älskar han inte? Alla tomma ord om kärlek, alla vulgära plattityder.
Han ringde inte, han svarade inte på mitt sms. Han blev vän med henne på internet och han sjöng en låt för mina öron, han kallade mig för ett annat namn. Han kysste min under månen. Han höll mig i handen. Jag träffade hans föräldrar. Han sa något om att vi skulle vara för evigt. Han lämnade mig ensam i en taxi någonstans på Karlaplan. Det ringde fyra gånger i hans telefon fyra på natten. Han svarade inte.
Så många dagar vi ägnar åt dessa män, åt att undra vad de tänker på. Vad de vill. Hur många gånger vi förstört våra dagar. Hon låg ensam i solstolen i Spanien och åt ingenting, hennes mage var för upptagen med att fundera, de läste högt i en bok om illusioner och erotik. Om alla ensamma, intensiva, smaskiga kyssar. De finns överallt, alla dessa grupper av flickor, av kvinnor, alla dessa hemliga grupper där ärlighet och tillgivenhet står högst på listan. Tryggheten av att möta en vän i alla sina tårar, få en kram, utan att våga krama tillbaka. Är det kvinnans straff att så ensamt sitta i sina nya vackra underkläder från Italien och längta, i en parfym från Dior och ett par skor från en utländsk designer. Att se solkysst ut av något bedårande puder. Men i smyg rinner näsan inne på toaletten, de sekunder då tårarna tar slut. Jag ser att du är ledsen, jag ser att du är ledsen säger en bästa vän till en annan. Men le, det är det bara jag som ser.
Det är något med hur en flicka vars hjärta precis blivit krossat går, hon går starkare än någonsin och klacken från hennes sko nästan flyger fram, hon ler men alla andra flickor ser att bakom hennes leende döljer sig flera tårar, flera samtal och flera sms. Vi ser henne, för vi vet hur det känns, vi drar i hennes smala armar och ber henne om en dans. Vi knuffar fram henne till en fransman som säger att hon är vacker. Det är något med det där, att vara tjej och att vara ledsen som binder oss ihop. Häromdagen gick jag förbi ett café. Fyra tjejer satt framför ett bord med varsin ljummen kopp kaffe, alla var vackra men kring den ena flickan dolde sig en skugga av mystik. En skugga av tårar. En skugga av ett krossat hjärta. Och då minns jag hur det var, hur det känns och hur jag hoppas att det aldrig blir jag. Eller en av oss, att vi slipper sitta där i dystra minuter och försöka prata om roliga saker när någon gråter. Men om man tittar igen så ser man hur de i smyg håller varandra i händerna och hur flickan genom tårarna faktiskt skrattar och ler. De stunder då hon gråter så att morotskakan i farten trillar ut från hennes mun och snuddar vid bordet. De har varandra. De har de alltid. Alla flickor i tårar.
by Katja on December 30, 2009
Vi sitter på Koppi i Helsingborg, de är extremt duktiga på kaffe. W vågar påstå att de är bland de bästa på kaffe i Sverige. Bredvid sitter Patricia, Arvid och Ola. Arvid fyller år och han tycker om att dricka kaffe. Om jag minns rätt blev han vald till Sveriges bästa barista för något år sedan. Ska man dricka bra kaffe ska man dricka det tillsammans med folk som tycker om kaffe. Sådana personer som vet vad man ska ha så man själv slipper titta förvirrat runt och tvingas välja mellan Kenyanskt och Mexikanskt. Mig spelar det inte så stor roll så länge det inte är Löfbergs Lila. Jag vet ingenting som smakar så äckligt och beskt som det, som en gammal tant som skäller på en när man åker buss utan anledning. Bara för att man är ung och vacker så måste man straffas. Alla människor som ler och är glada är fiender. Så trots att jag föredrar att välja för mig själv så ser jag gärna att någon annan pekar ut vilket kaffe jag ska ha. Om jag ska vara ärlig har jag inte druckit särskilt mycket kaffe idag, jag har istället ätit två chokladbollar och svalt en halvljummen Sanpellegrino med citronsmak.
Lemonad ska inte serveras iskall, den ska serveras som om den stått framme på ett nydukat bord i en trädgård bland vilda blommor och ivriga bin. Sanpellegrino är en av de sötaste, friskaste lemonaderna jag vet. Vi blundade idag på väg in till stan, stannade ett par sekunder i solen, slöt ögonen och stod stilla. Jag saknar värmen, min hy är kritvit och mina händer är torra. Jag längtar efter att bli solkysst och få brunbrända ben, korallfärgade naglar och saltblekta ögonbryn. Att hitta ett ledigt fik i ett folkfyllt Skåne är inte det enklaste, trots att det finns så många. De finns de med goda kakor, andra med gott bröd, de med kött och andra med vin. Jag trivs här nere, ibland känns det som att jag inte får luft i all hets i Stockholm, i den osynliga staden där trafiken rusar på och där alla knuffas i tunnelbanorna. Att stå nere vid havet och andas in och ut är en högst inte uppskattad upplevelse. Att bara få andas. Bilderna är från igår, då jag satt och ritade ballonger och skrev märkliga dikter och då vi åt världens godaste mackor som hette något konstigt, jag minns inte vad. Stark senap, nybakt bröd och färska tomater. En kopp svartvinbärste och ett par droppar mjölk. Jag älskar att fika och jag älskar att leta efter fik, att förvirrat trippa runt i alldeles för kalla skor på jakt efter någonting att äta. Att öppna en dörr till en folkfylld miljö för att sedan vända och gå, inte här, inte här, inte heller där de serverar inga sötsaker. De har otrevlig personal, där luktar det gott och där smakar alltid kaffet sommar. Nu sitter vi här, på det bästa stället gällande kaffe. Och det kanske inte är så tokigt? Vad vet jag, jag dricker ju knappt kaffe?
En kopp vinbärs te i kylan smakar alltid bra.
by Katja on December 28, 2009
Årets bild 2009, heter Sveriges bästa pressbilder samlade. Jag älskar den. Oroligt vackra bilder, mycket tragik men också många skratt. Jag köpte en till mig själv och en till min pappa i julklapp.
by Katja on December 27, 2009
Vi har så mycket konstiga saker för oss när ingen annan ser, jag antar att det innerst inne är det som är vår person och vår personlighet. Vi är allihopa fulla av så mycket fuffens och hemligheter. Jag undrar när man är sitt rätta jag, är det när man svarar artigt i telefonen eller när man ligger naken på hans mage och simmar under täcket med fötterna. Är det när man ritar, när man pratar, när man dansar. Eller är vi alltid oss själva?
Vad gör du när du inte kan sova? Jag ritar massa teckningar på datorn jag sedan kladdar i sönder för att tillslut slänga. Papperskorgen är full av färg. Någonstans är jag glad att jag inte valde den grafiska sidan. Allting tar en sådan tid och jag tenderar alltid att förstöra bilderna tillslut. Jag ser inte heller längre idéer som bilder. Ändå sitter jag här i natt igen klockan börjar närma sig 02:00. Jag dricker ett glas med juice och knäcker ett par nötter mellan varven.
by Katja on December 27, 2009
Det finns flera liter julmust kvar och en del tomtar, ett par flaskor vin, en korv och ett par bitar skinka. Lax och russin. Är det inte skrämmande hur snabbt allting går? När man tänker på hur lång julen var när man var liten. Jag minns att vi alltid satt i skolan och tittade ut på träden, regnet och den iskalla vinden. Hur vi varje morgon började med att släcka ner alla lampor och tända varsitt ljus. Hur man petade i stearinen och gjorde små figurer med fingrarna, hur fröken sa att man inte fick. Sluta nu med er! sa hon alltid och suckade högt för sig själv. Hur man tittade på alla andra, vad de gjorde med sina ljus, är det inte magiskt att ett mörker och ett par tända ljus kan få flera barn att sitta stilla. Vi satt där i mörkret och hade våra minuter av tystnad. Tystnaden är alltid härlig i en annars så stressande miljö. Jag tror alltid jag har uppskattat tystnaden för jag vet ingenting som är så talande som den. Någon hade ett rött ljus, en annan ett vitt. Någon ett ljus från sin morfar och de andra hade stearinljus. Varje ljus hade en berättelse och stearinljusen var alltid tråkigast, för de var lite mindre levande. Man såg inte på samma sätt som man ser med ett vanligt ljus hur de utvecklades. Det bara låg där nere på botten av ljusstaken och simmade runt i sig själva. Jag minns att jag hade en gris som man hängde fast i kanten av ljuset. Jag minns hur det luktade med tända ljus och hur det luktade när vi blåste. Ljuset stannar liksom kvar, doften av värme. Jag minns att jag brukade sitta rätt långt fram och titta på hur fönstret fylldes av vattendroppar. Jag minns hur det kändes att rulla runt i slasket och hur jag och min syster alltid byggde snölyktor precis utanför dörren till vårt hus. Nu går vintrarna så fort, innan vi vet ordet av det så är det God Jul och Gott Nytt år igen. Ibland måste vi stanna upp och minnas hur det var. Att vara liten och längta efter julafton.
