by Katja on January 26, 2010
Bild. Vår taxibil 2005 i Grekland.
Har ni någon gång försökt rymma ifrån någon som krossat ert hjärta? Jag gjorde det en gång och hamnade i Grekland. Jag ringde två av mina bästa vänner, tog på mig ett par solglasögon och slängde ner förra årets bikini i en resväska. När vi landade med flygplanet möttes vi av en otrolig värme och den fuktigaste dagen i Greklands historia. Det kan låta underbart en kall dag som denna men det var det inte. Det var fruktansvärt. Som om värmen inte varit jobbig nog gick hotelldörren inte att låsa, ACN muttrade som en gammal brödrost i ett hörn och sängen jag skulle sova i hade en stor grop i mitten. I taket hängde en glödlampa och dinglade och på den ena stolen var det tredje benet något kortare. Så pass mycket kortare att vi trillade av den flera gånger. Ingenting fungerade. Det bodde kackerlackor i duschen, den luktade ljummen vodka om väggarna och grannarna var konstant fulla. Tjejer, ska ni med på fest eller? Nej fy fan, sa jag och puttade ut en norrman genom dörren och började nästan gråta.
Vad hade jag gett mig in på? Visst är det typiskt att då i stunden man försöker bli stark och självständig så slutar den allt alltid med kaos. Jag minns att jag satte mig på toaletten med mobilen i handen och tittade på hans nummer flera gånger, jag ringer han, jag ringer han och ber han komma och hämta mig. Rädda mig från Grekland. Men det gjorde jag inte. Istället ställde jag mig upp och mötte min spegelbild, drog händerna genom håret och sa högt för mig själv. Du klarar det här. Efter en kvart på toaletten med mig själv var jag som förbytt. Har ni tänkt på det? Att de bästa konversationerna är oftast de vi har när vi är ensamma? Med oss själva då i stunden när vi tar livsviktiga beslut inne på toaletten. Känslan av att börja på nytt är otäck till en början men samtidigt befriande. Nervös som en kittling av vass en sommardag i Göteborgsskärgård. Nu tjejer, åker vi till Fritidsresors center och byter hotell, här kan vi inte bo sa jag och studsade upp och ner som en Duracell-kanin. Två timmar senare slängde vi in luftmadrassen full av luft i en taxi och åkte iväg till ett underbart hotell uppe i bergen, vi fick en gratis middag och ett glas Sangria. Allting löste sig tillslut de dagarna då jag rymde från mitt krossade hjärta. Även om det tog tid att glömma exakt hur många födelsemärken han hade på ryggen och hur det formades en grop i hans kind varje gång han log. Även om det skulle dröja länge innan jag kunde äta pasta, dricka ett glas vitt vin eller lyssna på svensk musik. Så hade jag vunnit. Jag hade vunnit tillbaka delar av mitt sårade hjärta.
by Katja on January 25, 2010
Jag är 169 cm. Vissa dagar känner jag mig lång. Andra dagar känner jag mig kort. Och de flesta dagar känner jag mig mittemellan. Normallång. Idag bar jag på min dator i ena handen på väg hem från skolan och på två LIDL-påsar i andra och ett stort paket med toalettpapper intryckt under högra armen kände jag mig kort. Pytteliten. Samtidigt lite smått patetisk och jag inbillade mig starkt att alla stirrade på mig. Tänk om jag hade bott i ett trevligt land då hade någon erbjudit mig bärhjälp. Men nej inte här, inte i Sverige. Suck! Här sköter alla sig själva.
Nu räcker det tänkte jag i samma sekund som paketet med toalettpapper trillade ner på marken och liksom simmade runt i smutsen. Då ställde jag ner kassarna och vilade mina bultande röda händer. Stackars, stackars mig. Fy fan vad tråkigt, tänkte jag. Det här kommer ta minst 10 minuter för mig att ta mig hem. Och 10 minuter i mitt tillstånd känns minst sagt som en mindre evighet. Då kom jag att tänka på min pojkvän och hur gullig jag alltid är mot honom. Varje morgon lägger jag hans smutsiga strumpor i tvätten. Han borde rädda mig från mina kassar, från folket och från den frätande doften av hundkiss från Folkkungagatans asfalt. Det är han skyldig mig. En stund senare ser jag en lång pojkvän liksom studsa fram i slasket. Som en seriefigur. Men hej på dig du lilla vän säger han och fnittrar. Titta som du ser ut, i mörkret bland alla LIDL-påsar. Det här är Svensk vinter om något. Det är så synd om mig så att jag snart dör säger jag. Han tittar på mig och säger. Så synd, så synd. Så du snart dör. Då skrattar jag också.
by Katja on January 25, 2010
Bild. Therese privata.
Jag träffade Therese Mannheimer webbstrateg på Pool för en pannkaka på Sirap i Stockholm. Anledningen till vårt möte var att jag kom att tänka på henne ett par dagar tidigare. I stunden då en gammal man steg in en mobilbutik i jakt på en Iphone. Efter mötet med telefonen blev han som alla andra som för första gången möter en Iphone. Förälskad. Det lös om hans ögon och för säljaren framstod han som en självklar potentiell kund. Men det var han inte. För precis när säljsamtalet börjat lida mot sitt slut och ett avtal var redo att skrivas så avbröt han oss oväntat.
” Jag kommer inte köpa den här telefonen och jag ska berätta för er varför. Häromdagen satt jag på tunnelbanan mellan Östermalmstorg och Slussen. Runtomkring lekte folk med sina Iphones. Inte en enda person uppmärksammade hunden som steg på tåget, ingen såg hur det regnade mot rutan och alla missade hur solen sakta började titta fram. Världen är på väg till att bli ett tillstånd där bara Absent Presence råder “
Internet en digital samlingsplats
Therese tror att den sociala delen av webben och communitys har blivit som en social samlingsform. På samma sätt som man tidigare samlades kring sin TV eller radio samlas man nu på olika ställen vid sin dator. Egentligen har ingenting ändrats utan samlingsformen har bara bytt plats. ” En av de mest positiva delarna med webben är att det är lättare att hålla kontakten med gamla vänner och enklare att administrera.” Och det ligger väl en hel del i det.
Jag har personligen närmre 800 vänner på Facebook och det är inte nödvändigtvis mina vänner som jag berättar hemligheter för eller ringer om jag är ledsen. De är snarare en del av mitt kontaktnät. Therese menar att om man frågar ” har du verkligen så många vänner på riktigt ” så har man missat poängen. Det är klart att man inte har så många vänner men om du skulle fråga mig om jag har så många bekanta så är svaret självklart. Hon tror heller inte att någon syftar till att byta ut fysiskt umgänge mot digitalt. Men att ha ett brett kontaktnät är i alla lägen bra. Man blir helt enkelt inte vän med de man inte tycker om och om man vill vara privat inför någon så väljer man att ha särskilda inställningar där man inte delar med sig av sina fotografier osv.
Rädslan för frånvarande närvarande människor
Samtidigt kan hon som jag förstå vad mannen syftar till och känna med hans rädsla. Rädslan för att vi ska bli Absent Presence. Rädslan ska sluta uppmärksamma. Twittertänket där man förkortat vad man vill säga på så få ord som möjligt tar vi med oss in i vår vardag. Hej hur mår du? Säger man när man möter sin partner i hallen. På internet är det bra att vara tydlig och konkret men i verkliga livet får vi inte missa broderiet i språket. Vardagen. Att ta tillvara på de man tycker om. Att leva digitalt kanske ska vara en del av ens liv men inte hela.
Relationer och hur enkelt det är att flirta på internet
Vi pratade också om otrohet och hur enkelt det är att flirta på internet. Och om hur enkelt det är om man är ovän med sin partner på att trycka på ” poke ” knappen på den söta killen man mötte förra sommaren på semestern. Men det gör man inte. Någonstans tror både Therese och jag att man måste ta ansvar för den man är och för sina värderingar och om man inte är otrogen i det verkliga livet så är man heller inte det på internet. Ens värderingar i det verkliga livet måste följa ens värderingar på nätet.I alla kanaler är man samma personer.Det är så enkelt att försöka skylla problemet på något annat.
Överviktiga skyller på fet mat. Folk med alkoholproblem på tillgänglighet osv. Vi är de vi är och vi är lika mycket oss själva på internet. Men man ska heller inte förneka att det faktiskt är enklare att träffa nya partners på nätet. Jag tror personligen att det kan leda till något bra. Desto större valmöjligheter min partner har desto mer fantastiskt är det att han väljer mig före andra. Att han inte är med mig bara för att. Det var svårare innan att möta någon ny särskilt om man var frånskild, äldre, hade barn osv. Nu finns det så otroligt många delar av internet där man gör det enklare för folk att mötas. Och då inte bara romantiskt. Utan som vänner, i arbetsrelaterade frågor osv.
Hur man skrattar på internet
Det är något enklare att skriva ” haha ” framför datorn men det är sällan man skrattar på riktigt. Man anstränger sig något mindre framför en dator och känslorna blir svårare att tyda. Men å andra sidan så går det alltid att missbruka vad som helst. Som jag tidigare pratat om tror jag att framtiden kommer att handla om att försöka läsa av känslor digitalt. Att känslorna på internet mer liknar de i vår vardag. Att när vi skrattar på riktigt så skickar vi kanske en viss färg i ett meddelande osv. För hur många gånger har man inte varit med om att missförstå ett mail eller ett sms? Det är något som saknas, kontakten av att se den man pratar med och att avläsa personens rörelse osv. Jag tror att vi har mycket spännande framför oss gällande den digitala världen och känslor.
Idoler förr och nu
Har du tänkt på en sak Katja säger Therese. Nej vadå svarar jag. Jo att just nu i denna sekund som vi sitter här gör faktiskt Britney Spears något. Hon kanske är på toaletten eller så sover hon. Då rös jag. Våra tidigare idoler har inte varit verkliga. De har varit vackra bilder på våra väggar och vi har pratat om dem som om de vore gudalika. Dagens idoler som är alltifrån bloggare till musikartister är mer tillgängliga. De skriver om hur de mår, de pratar om sina kärleksbekymmer och de visar upp sina garderober. Människan gillar i grunden strävan efter den perfekta människan. Det är enklare att identifiera sig med Elin Kling än med Britney Spears för att Elin bor i Sverige och för att hon från början är en helt vanlig tjej. Vi följer hennes vardag och liv och vi väljer att tycka om henne eller inte.
Någonstans förstår man att personer som Elin Kling kanske inte alltid har på sig höga klackar på väg till ICA på söndagen men vi låter henne gärna förbli så i våra drömmar. Felfri. Jag satt med en yngre vän för ett par veckor sedan som var ledsen över att hon inte hade råd att köpa kläder och se ut på ett visst sätt. Men hörredu, jag bor nära av en av de här tjejerna och jag har bara sett henne i gummistövlar, ruffsigt hår och osminkad. Givetvis visar bloggarna upp bilden av sig själva som vi vill att den ska vara. Det perfekta livet. I själva verket går de också på toaletten, får finnar och är rädda för monster. Idolerna kommer närmre oss då de får en direkt feed-back via kommentarsfälten. Och indirekt tror jag att vi skapar dem själva. Vi svarar negativt när de skriver något vi inte vill höra och positivt när vi blir glada.
Idoler är inta bara bloggare. Utan också chefer på företag som även de tidigare var svåra att kontakta. Att ha en relation till. Nu skickar man ett mail, följer dem på twitter. Internet har kanske gjort allting lite enklare. Det är lättare att hålla kontakt med gamla vänner. Det är enklare att skaffa nya. Snabbt kan man maila någon högt uppsatt chef eller följa ett företags värderingar i den sociala delen av webben. Vi har på något sätt mer kontroll över vår vardag och vi slipper undra så mycket. Om man vågar fråga kan man alltid hitta någon som man kan prata med. Som jag hittade Therese som gärna ville dela med sig av sina erfarenheter. Vi kanske bara måste bli bättre på att kombinera vårt verkliga jag med vårt verkliga digitala jag och inte försumma någon av dessa världar. Det tror jag att framtiden kommer att handla om. Och som Therese sa ” att inte glömma bort att vara uppmärksam “
Här någonstans tog mötet slut, pannkakorna var uppätna teet hade kallnat.
Tack Therese för ett trevligt möte!
by Katja on January 23, 2010
Konsekvensen av ett vackert färgglatt fat med äpplen, apelsiner, vitlök och lök är en mätt mage. Någon tycks tvingas äta äpplena, apelsinerna, vitlöken och löken också. Och den någon tycks vara jag.
by Katja on January 23, 2010
Jag köpte en grön dagbok till Anja fast att hon älskar brunt. Den här hittar hon enklare i väskan tänkte jag. Jag slog in den i papper, hastigt som jag alltid gör, tillsammans med en skål som liknar en muffins. Vi pratade sådär som tjejer gör hela kvällen, om killar, kyssar och om vardagen. Hur det känns att vakna med den man tycker om och om att drömma, utvecklas och bli stor. Det är skönt att vara i ett rum bland människor som bara är. Som inte låtsas vara. Belle ska gifta sig i sommar och jag minns hur det kändes när vi var små. Nu är det möhippa, då var det högstadiedisco.
Vi förändras, fast att vi ser likadana ut så har vi nog ändrats. Ansvaret av att betala elräkningar och att börja leta efter pensionssparande har sakta men säkert krupit fram. Och saker som innan kändes orimliga och otäcka har blivit en del av vår vardag. Vi är vuxna, vi är på gång men vi är också små flickor i alldeles för stora skor som letar efter strumpor. Livet rusar förbi och jag stannar upp för att inte glömma. Det här är mitt liv, det här är mitt liv. Att äta frukost över en utsikt av Stig Claessons park, att stressa iväg och alltid missa bussen till skolan. Att prata med Camilla om framtiden, att bestämma en fika med Siri och att äta mickrad mat snabbt på lunchen. Att skriva, fundera, läsa, läsa lite till och svälja allt som verkar vettigt och avfärda allt som inte känns rätt. Att gå på bio, ringa mamma, smsa pappa och att i slutet av dagen säga hur vackert Patricias hår ligger på hennes axlar. Att kyssas god natt, kramas god morgon. Det här är mitt liv, smsandet med Anja, saknaden av Skåne, konstanta pressen av att utvecklas och att räcka till. Att ta beslut, såhär är jag, det där gör jag inte, att rita kladdgubbar och äta för mycket tacos, att snubbla i trappen. Att sitta sömnigt i duschen på morgonen på det iskalla golvet. Det här är mitt liv. Att varje dag vakna och vara sugen på en semla. Och undra när nästa rus av tankar faller in.
Efter en lång kväll tog jag nattbussen hem från Anja. 2an mot söder. Somnade i ett nattlinne och ett par strumpor i en varm famn. Vaknade med min högra hand i hans vänstra till ljudet av” my worried shoes “. Därefter rotade jag fram en höstjacka som hängde dammig längst inne i garderoben och slängde på mig ett par stövlar. Låtsades att det var vår. Att jag skulle ut på havet. Under promenaden inbillade jag mig höra ljudet av fåglar kvittra. Förmodligen var det inte så. Men inbillningen smakade bra och ibland är fantasin mer på riktigt än riktigt någonsin kommer att vara. En iskall promenad senare halkandes runt på söders gator satt vi vid MoseBacke och åt deras jazzlunch. Plättar, fransk potatissallad, köttbullar och live-musik inbakat i ett trevligt sällskap. Pussades mellan tuggorna. Walter och Patricia. Min älskade syster och min älskade han. Älskade, älskade du. Ibland tittar jag på min syster på ett märkligt sätt, jag hör faktiskt vad hon tänker. Känner det hon känner och ser det hon ser. När vi var små satt vi som klister på varandra och närheten av hennes existens kommer alltid kännas så trygg. Jag älskar henne så. Sådär som man älskar sin syster som förblivit ens bästa vän som kommer följa en genom livet. Jag slöt mina ögon för ett par sekunder och låtsades att vi var i New York, att året var något tidigare än 2010 och att vi snart skulle dansa. Vad ler du åt sa hon, ingenting svarade jag. Jag skrattar åt livet.
