Han borde rädda mig från mina Lidl-kassar.

Jag är 169 cm. Vissa dagar känner jag mig lång. Andra dagar känner jag mig kort. Och de flesta dagar känner jag mig mittemellan. Normallång. Idag bar jag på min dator i ena handen på väg hem från skolan och på två LIDL-påsar i andra och ett stort paket med toalettpapper intryckt under högra armen kände jag mig kort. Pytteliten. Samtidigt lite smått patetisk och jag inbillade mig starkt att alla stirrade på mig. Tänk om jag hade bott i ett trevligt land då hade någon erbjudit mig bärhjälp. Men nej inte här, inte i Sverige. Suck! Här sköter alla sig själva.

Nu räcker det tänkte jag i samma sekund som paketet med toalettpapper trillade ner på marken och liksom simmade runt i smutsen. Då ställde jag ner kassarna och vilade mina bultande röda händer. Stackars, stackars mig. Fy fan vad tråkigt, tänkte jag. Det här kommer ta minst 10 minuter för mig att ta mig hem. Och 10 minuter i mitt tillstånd känns minst sagt som en mindre evighet. Då kom jag att tänka på min pojkvän och hur gullig jag alltid är mot honom. Varje morgon lägger jag hans smutsiga strumpor i tvätten. Han borde rädda mig från mina kassar, från folket och från den frätande doften av hundkiss från Folkkungagatans asfalt. Det är han skyldig mig. En stund senare ser jag en lång pojkvän liksom studsa fram i slasket. Som en seriefigur. Men hej på dig du lilla vän säger han och fnittrar. Titta som du ser ut, i mörkret bland alla LIDL-påsar. Det här är Svensk vinter om något. Det är så synd om mig så att jag snart dör säger jag. Han tittar på mig och säger. Så synd, så synd. Så du snart dör. Då skrattar jag också.