Bild. Vår taxibil 2005 i Grekland.
Har ni någon gång försökt rymma ifrån någon som krossat ert hjärta? Jag gjorde det en gång och hamnade i Grekland. Jag ringde två av mina bästa vänner, tog på mig ett par solglasögon och slängde ner förra årets bikini i en resväska. När vi landade med flygplanet möttes vi av en otrolig värme och den fuktigaste dagen i Greklands historia. Det kan låta underbart en kall dag som denna men det var det inte. Det var fruktansvärt. Som om värmen inte varit jobbig nog gick hotelldörren inte att låsa, ACN muttrade som en gammal brödrost i ett hörn och sängen jag skulle sova i hade en stor grop i mitten. I taket hängde en glödlampa och dinglade och på den ena stolen var det tredje benet något kortare. Så pass mycket kortare att vi trillade av den flera gånger. Ingenting fungerade. Det bodde kackerlackor i duschen, den luktade ljummen vodka om väggarna och grannarna var konstant fulla. Tjejer, ska ni med på fest eller? Nej fy fan, sa jag och puttade ut en norrman genom dörren och började nästan gråta.
Vad hade jag gett mig in på? Visst är det typiskt att då i stunden man försöker bli stark och självständig så slutar den allt alltid med kaos. Jag minns att jag satte mig på toaletten med mobilen i handen och tittade på hans nummer flera gånger, jag ringer han, jag ringer han och ber han komma och hämta mig. Rädda mig från Grekland. Men det gjorde jag inte. Istället ställde jag mig upp och mötte min spegelbild, drog händerna genom håret och sa högt för mig själv. Du klarar det här. Efter en kvart på toaletten med mig själv var jag som förbytt. Har ni tänkt på det? Att de bästa konversationerna är oftast de vi har när vi är ensamma? Med oss själva då i stunden när vi tar livsviktiga beslut inne på toaletten. Känslan av att börja på nytt är otäck till en början men samtidigt befriande. Nervös som en kittling av vass en sommardag i Göteborgsskärgård. Nu tjejer, åker vi till Fritidsresors center och byter hotell, här kan vi inte bo sa jag och studsade upp och ner som en Duracell-kanin. Två timmar senare slängde vi in luftmadrassen full av luft i en taxi och åkte iväg till ett underbart hotell uppe i bergen, vi fick en gratis middag och ett glas Sangria. Allting löste sig tillslut de dagarna då jag rymde från mitt krossade hjärta. Även om det tog tid att glömma exakt hur många födelsemärken han hade på ryggen och hur det formades en grop i hans kind varje gång han log. Även om det skulle dröja länge innan jag kunde äta pasta, dricka ett glas vitt vin eller lyssna på svensk musik. Så hade jag vunnit. Jag hade vunnit tillbaka delar av mitt sårade hjärta.
{ 5 comments… read them below or add one }
Svar ja och återigen ja!
Många beslut har fattats på toaletten – bra beslut! Det kräver att man gör det på egen hand, att man tröttnat så på sig själv att man inte orkar vara där man är längre – det är då man fattar de bästa besluten tror jag och då är spegeln vi tittar oss i allt. Då plötsligt ser vi det i den som alla andra omkring sett ett bra tag, om vi pratar brustna hjärtan och sånt 
Kram
Jag älskar dig Katja – sluta aldrig skriva !!!!!
Du har så rätt, Katja. Det var det mest träffsäkra jag läst på länge. Klart att de bästa konversationerna oftast är de vi har med oss själva. Nu undrar jag varför jag så sällan tar mig tid för det. Måste inse att det behövs.
Det är dom samtalen och besluten som får en att överleva ett krossat hjärta och såklart ens vänner. Tack för ett fint inlägg!
Tack för ett fint inlägg, det värmer inom mig när jag läste detta då jag behöver ta mig i kragen och ha ett allvarligt samtal med mig själv i spegeln. Man gör det alldeles för sällan. Nu är det skärpning och jag ska fan visst klara att gå utan honom om det nu blir så!