Konsekvensen av ett vackert färgglatt fat med äpplen, apelsiner, vitlök och lök är en mätt mage. Någon tycks tvingas äta äpplena, apelsinerna, vitlöken och löken också. Och den någon tycks vara jag.
{ 1 comment }
From the monthly archives:
January 2010
Jag köpte en grön dagbok till Anja fast att hon älskar brunt. Den här hittar hon enklare i väskan tänkte jag. Jag slog in den i papper, hastigt som jag alltid gör, tillsammans med en skål som liknar en muffins. Vi pratade sådär som tjejer gör hela kvällen, om killar, kyssar och om vardagen. Hur det känns att vakna med den man tycker om och om att drömma, utvecklas och bli stor. Det är skönt att vara i ett rum bland människor som bara är. Som inte låtsas vara. Belle ska gifta sig i sommar och jag minns hur det kändes när vi var små. Nu är det möhippa, då var det högstadiedisco.
Vi förändras, fast att vi ser likadana ut så har vi nog ändrats. Ansvaret av att betala elräkningar och att börja leta efter pensionssparande har sakta men säkert krupit fram. Och saker som innan kändes orimliga och otäcka har blivit en del av vår vardag. Vi är vuxna, vi är på gång men vi är också små flickor i alldeles för stora skor som letar efter strumpor. Livet rusar förbi och jag stannar upp för att inte glömma. Det här är mitt liv, det här är mitt liv. Att äta frukost över en utsikt av Stig Claessons park, att stressa iväg och alltid missa bussen till skolan. Att prata med Camilla om framtiden, att bestämma en fika med Siri och att äta mickrad mat snabbt på lunchen. Att skriva, fundera, läsa, läsa lite till och svälja allt som verkar vettigt och avfärda allt som inte känns rätt. Att gå på bio, ringa mamma, smsa pappa och att i slutet av dagen säga hur vackert Patricias hår ligger på hennes axlar. Att kyssas god natt, kramas god morgon. Det här är mitt liv, smsandet med Anja, saknaden av Skåne, konstanta pressen av att utvecklas och att räcka till. Att ta beslut, såhär är jag, det där gör jag inte, att rita kladdgubbar och äta för mycket tacos, att snubbla i trappen. Att sitta sömnigt i duschen på morgonen på det iskalla golvet. Det här är mitt liv. Att varje dag vakna och vara sugen på en semla. Och undra när nästa rus av tankar faller in.
Efter en lång kväll tog jag nattbussen hem från Anja. 2an mot söder. Somnade i ett nattlinne och ett par strumpor i en varm famn. Vaknade med min högra hand i hans vänstra till ljudet av” my worried shoes “. Därefter rotade jag fram en höstjacka som hängde dammig längst inne i garderoben och slängde på mig ett par stövlar. Låtsades att det var vår. Att jag skulle ut på havet. Under promenaden inbillade jag mig höra ljudet av fåglar kvittra. Förmodligen var det inte så. Men inbillningen smakade bra och ibland är fantasin mer på riktigt än riktigt någonsin kommer att vara. En iskall promenad senare halkandes runt på söders gator satt vi vid MoseBacke och åt deras jazzlunch. Plättar, fransk potatissallad, köttbullar och live-musik inbakat i ett trevligt sällskap. Pussades mellan tuggorna. Walter och Patricia. Min älskade syster och min älskade han. Älskade, älskade du. Ibland tittar jag på min syster på ett märkligt sätt, jag hör faktiskt vad hon tänker. Känner det hon känner och ser det hon ser. När vi var små satt vi som klister på varandra och närheten av hennes existens kommer alltid kännas så trygg. Jag älskar henne så. Sådär som man älskar sin syster som förblivit ens bästa vän som kommer följa en genom livet. Jag slöt mina ögon för ett par sekunder och låtsades att vi var i New York, att året var något tidigare än 2010 och att vi snart skulle dansa. Vad ler du åt sa hon, ingenting svarade jag. Jag skrattar åt livet.
{ 6 comments }
Hädanefter finns det två kategorier, vardag och kommunikation. Och då får man helt enkelt välja vilket man vill läsa. Om man inte vill läsa båda delarna. Då läser man ” allt “. Fiffigt va?
By Katja on 15 november 2009
I torsdags gick jag på Simes konferenser på Rigoletto här i Stockholm. Mest intressant under dagen var när de pratade om ” Gaming ”, varför? Många pratar teknik, många pratar medier, andra pratar kanaler och en del pratar om varumärken. De pratade om känslor. Jag blir otroligt inspirerad när det glittrar i ögonen på folk och när man känner hur passionerade de är. Mina anteckningar såg ut såhär.
1. Elísabet Grétarsdóttir fick svara på frågan som nästan är ett måste på en sådan här typ av tillställning. ” Men vänner då? Känslor, är internet på riktigt? ”. Det här är ett ämne som berör mig väldigt mycket, ska jag vara ärlig så har jag ” hittat ” alla mina pojkvänner på internet, jag har skrivit dikter, jag har pratat med gamla vänner. Skrattat och gråtit. Hennes svar var självklart och hennes tonläge skarpt, säkert och nästan lite vasst. Hon sa mer eller mindre. När du blir upphetsad så håller du andan. När du håller andan är då den känslan av att inte få luft på riktigt? Då slog det mig att hädanefter när jag försöker förklara för föräldrar och andra som undrar vad vi sysslar med framför våra skärmar så ska jag svara exakt så. Vi uttrycker oss på samma sätt som vi uttrycker oss på gatorna och internet är bara en plats att få känna. Vem är då någon att säga att det inte är på riktigt? Våra vänner på internet är högst troligt våra vänner likväl som de vi skickar sms till och de som vi dricker kaffe med nere på stan. Att definiera ordet vänskap har väl aldrig innefattat att man nödvändigtvis måste kunna ta på varandra. För mig är vänskap utbyte av känslor, personliga, arbetsrelaterade eller vilka som helst. Vänskap är ett möte, en dialog. Några av mina viktigaste dialoger har jag haft på internet.
2. ” There is no border for love ”. Det är klart man kan älska en avatar, man kan förälska sig i en robot, man kan förälska sig i en färg, i en doft, i en person, i flera minnen. Meningen är vacker i sig själv och jag vet inte om den vidare behöver förklaras eller utvecklas. Något som jag varit rädd för enda sedan jag var liten va att vi ska bli opersonliga och kalla. Så oavsett om det är två unga killar som spelar ” Eve ” eller några som möts i en häftig fight på CS så har de väl rätt att älska. Spel är enligt de här två damerna något högst naturligt något som går ner i våra gener och något som bara är. Förr jagade vi, krigade, vi stoltserade med våra vinster och vi blev arga när vi förlorade. Att spela datorspel är ett sätt att vara människa. Hur fjantigt det än kan tyckas låta.
3./4. Följ dina fans och surfa på kaoset. Släpp taget och lyssna. Något som spel och interaktiv och sociala medier och kommunikation handlar om är att lyssna.
Slutsats och tankar.
”Framtiden” enligt mig kommer att handla om att läsa av känslor på internet. Vi kanske kommer vara röda när vi är arga på Facebook som att vi kommer skicka blå sms när vi är ledsna? Spel kommer bli större och vara en viktig ”kanal” i kommunikationen framöver. Jag tror att bästa sättet att prata med nya generationer som växer upp är på deras hemmaplan. I spelvärlden och den sociala världen av webben. På samma sätt som att vi pratar om digitala medier som en ny kanal idag i tror jag att spel kommer vara en självklar kanal inom 10 år. Varför? Ungdomar tittar inte på tv(enligt vissa, enligt andra tittar de på tv fast med datorn i knäet), de läser inte böcker men de spelar en spel. Spel tillåter att man träffar nya vänner, att man har många relationer. Så hur ska man sälja en produkt och nyttja spel? Det kanske kan vara att man släpper spel först på en sida som är reklambaserad? Det kanske kan vara i ett community som sponsras av varumärken? Eller det jag tror mest på, varumärken som vill ha en ung publik måste bli mer interaktiva. Släpp in spelarna i kaoset. Ungdomar vill inte känna sig köpta men gärna delaktiga. Det ligger en stor utmaning i att arbeta med spel och jag tror att det kommer vara väldigt spännande. Och till alla dem som säger att man inte kan gråta till en internetkampanj eller ett spel på samma sätt som till en reklamfilm, vänta och se. Jag tror att ni kommer bli förvånade!
{ 0 comments }