Bild: Söndagsgott på Gildas café.
Jag tittar smått roat och lätt vansinnigt på honom då han går förbi växten i vardagsrummet och i förbifarten säger “nämen titta växten behöver vattnas.” Blicken då han tittar är ovetande, inte elak, men den saknar något. Kvinnlighet. Givetvis vattnar han inte växten utan stannar i ett par millisekunder häpet framför den. Tittar förundrad och frågande. Växter brukar väl inte vissna? Växter brukar väl vara gröna? Jag känner igen den där blicken, det är samma blick som den han har då han öppnar skåpet i badrummet och ropar “älskling brukar inte vi ha tandtråd hemma”. Det är då jag vill säga, jo vi brukar ha tandtråd hemma för att jag brukar köpa det. Men jag förblir tyst och istället låter jag han tro att tandtråden flyger dit på något kosmiskt sätt, att blommorna vattnar sig själva, att strumporna varje morgon ställer sig givakt inför tvättkorgen och promenerar 20 meter från sovrummet till garderoben. Inte vill jag förstöra dessa drömmar.
Jag låter han bevara sina på samma sätt som jag uppskattar att få ha kvar mina. Vad ska vi laga för mat idag säger han och jag läser i en bok, vad sa du säger mina läppar och inom ett par minuter står det en färdiglagad måltid framför mig. Inte ifrågasätter min hungriga mage matens existens och inte heller dess uppkom. På samma sätt ignorerar jag att lampan i hallen har slocknat, den tänder väl sig snart. Och på samma sätt som jag varje morgon tittar ut på balkongen och säger: älskling borde man kanske skotta balkongen? Det är så det är. Det är så det är att vara man och kvinna och att mötas i ett gemensamt boende. Ett boende av kärlek, kramar, kyssar och en och en annan lögn. Vardagslögn. Prioriteringslögn. Man ser det man vill se och med tydliga ibland outtalade ansvarsområden så fungerar det ganska bra. Att leva tillsammans. Efter en sekvens av en lögn och en släng av ett glas vatten så kan man alltid mötas nere på ett fik och dricka varmchoklad och hålla varandra i handen. Han kan tro att hans strumpor tvättar sig själva och jag kan tro att snön virvlar i väg från balkongen. På samma sätt som växter alltid är gröna och att lampor lever i hundra år. Prioriteringsdrömmar.
Häromdagen hörde jag en man fnittra bakom min axel. Nyfiket vände jag mig om och möttes av ett vänligt leende. Vita tänder, tunna läppar. Mannen hade skäggstubb, grått hår och slitna kläder. Använda strumpor, grova händer, svarta skor och blå manchester. Han vinkade hej med sina ögon. Har ni någon gång lyssnat till ett förälskat hjärta? Hört ljudet av hur det försiktigt bultar fram och i stillhet tar över tillvaron. Färgar sekunderna av utomkroppslig existens. Hans sällskap lutade sin haka mot hans hårda axel. Borrade läpparna mellan sömmen och huden i korsningen mellan armen och axeln. Därefter luktade hon honom bakom örat som en hund luktar på en annan. På det sätt man doftar på den man älskar. Ivrigt Jag rykte min älskades hand från maten. Tryckte hans hand i min. Jag höll den hårt och länge. Mina ögon tittade på paret, sedan på honom. Jag simmade mellan hans hjärta och ögon fram och tillbaka i mannens bultande viskning. Har ni tänkt på hur förälskad man blir när man umgås med älskade människor. De kysstes mellan wasabin och tonfisken. Höll handen mellan jätteräkor och laxen. Och hans bultade hjärta smakade blå manchester och tunna, tunna men så ivriga läppar. Läppar fyllda av wasabi.
Bild: Fredagsfrukost på kontoret
Häromveckan satt jag i en grupp där alla skulle berätta sina bästa egenskaper. En tjej med korkskruvar log med hela ansiktet och sa: jag är väldigt snäll. Herregud vad tråkigt röt en kille från bakre raden och för en kort stund kändes mötet väldigt otrevligt. Jag kände mig obekväm och min blick fladdrade i luften. Att vara snäll kan vara det tråkigaste man kan säga om sig själv, sa killen och sträckte på sig och tittade med en hånande blick ut i folkmassan. Då fortsatte hon: Jag är en väldigt snäll person som ofta skrattar och är glad. Hemska plattityder för en copywriter men vackra ord för en människa. Vackra ord för en mänsklighet. Varför har det blivit omodernt att vara snäll? Att vara snäll och hälsa artigt på grannen i trappen. Varför är att vara snäll detsamma som att vara tråkig? Jag hoppas att det blir modernt att vara ödmjuk, lyhörd, snäll och öppen. Häromveckan började jag min praktik på Forsman & Bodenfors. Byrån är en av Sveriges största och mest prisbelönta.
Ett par minuter in på min första praktikdag så kastades jag in i ett möte med Apoteket. Förutom en härlig soppa och ett trevligt möte så tyckte jag att det var roligt att få förtroendet att följa med. Det jag har lärt mig av att vara på Forsman och det jag kommer ta med mig därifrån är att man tjänar på att vara snäll. Jag förstod nämligen redan innan min praktik att stället skulle vara fullt av duktiga kreatörer men jag hade också en bild(en ganska fördomsfull sådan) av att det skulle finnas en och en annan viktigpetter. Så är inte fallet, alla är ödmjuka, trevliga och genuint intresserade. Inga häftiga ” coola – glasögons -nissar “ här inte. Utan istället passionerade människor som kryper runt på orangefärgade golv och stirrar i detalj på just utskrivna affischer. På kontoret sitter Sveriges duktigaste kreatörer blandat med projektledare och andra personer som gång på gång skapar bra kommunikation. Jag tror att man tjänar på att vara lyhörd och snäll i det långa loppet, på att jobba hårt och på att vara öppen. Det verkar vara ett vinnande koncept för Forsman. Det är också rätt häftigt att se att trots byråns storlek har man ändå båda fötterna på jorden, ett glatt humör och ett varmt hjärta. Det är imponerande tycker jag.
