by Katja on February 28, 2010
Bild: Söndagsgott på Gildas café.
Jag tittar smått roat och lätt vansinnigt på honom då han går förbi växten i vardagsrummet och i förbifarten säger “nämen titta växten behöver vattnas.” Blicken då han tittar är ovetande, inte elak, men den saknar något. Kvinnlighet. Givetvis vattnar han inte växten utan stannar i ett par millisekunder häpet framför den. Tittar förundrad och frågande. Växter brukar väl inte vissna? Växter brukar väl vara gröna? Jag känner igen den där blicken, det är samma blick som den han har då han öppnar skåpet i badrummet och ropar “älskling brukar inte vi ha tandtråd hemma”. Det är då jag vill säga, jo vi brukar ha tandtråd hemma för att jag brukar köpa det. Men jag förblir tyst och istället låter jag han tro att tandtråden flyger dit på något kosmiskt sätt, att blommorna vattnar sig själva, att strumporna varje morgon ställer sig givakt inför tvättkorgen och promenerar 20 meter från sovrummet till garderoben. Inte vill jag förstöra dessa drömmar.
Jag låter han bevara sina på samma sätt som jag uppskattar att få ha kvar mina. Vad ska vi laga för mat idag säger han och jag läser i en bok, vad sa du säger mina läppar och inom ett par minuter står det en färdiglagad måltid framför mig. Inte ifrågasätter min hungriga mage matens existens och inte heller dess uppkom. På samma sätt ignorerar jag att lampan i hallen har slocknat, den tänder väl sig snart. Och på samma sätt som jag varje morgon tittar ut på balkongen och säger: älskling borde man kanske skotta balkongen? Det är så det är. Det är så det är att vara man och kvinna och att mötas i ett gemensamt boende. Ett boende av kärlek, kramar, kyssar och en och en annan lögn. Vardagslögn. Prioriteringslögn. Man ser det man vill se och med tydliga ibland outtalade ansvarsområden så fungerar det ganska bra. Att leva tillsammans. Efter en sekvens av en lögn och en släng av ett glas vatten så kan man alltid mötas nere på ett fik och dricka varmchoklad och hålla varandra i handen. Han kan tro att hans strumpor tvättar sig själva och jag kan tro att snön virvlar i väg från balkongen. På samma sätt som växter alltid är gröna och att lampor lever i hundra år. Prioriteringsdrömmar.
by Katja on February 21, 2010
Häromdagen hörde jag en man fnittra bakom min axel. Nyfiket vände jag mig om och möttes av ett vänligt leende. Vita tänder, tunna läppar. Mannen hade skäggstubb, grått hår och slitna kläder. Använda strumpor, grova händer, svarta skor och blå manchester. Han vinkade hej med sina ögon. Har ni någon gång lyssnat till ett förälskat hjärta? Hört ljudet av hur det försiktigt bultar fram och i stillhet tar över tillvaron. Färgar sekunderna av utomkroppslig existens. Hans sällskap lutade sin haka mot hans hårda axel. Borrade läpparna mellan sömmen och huden i korsningen mellan armen och axeln. Därefter luktade hon honom bakom örat som en hund luktar på en annan. På det sätt man doftar på den man älskar. Ivrigt Jag rykte min älskades hand från maten. Tryckte hans hand i min. Jag höll den hårt och länge. Mina ögon tittade på paret, sedan på honom. Jag simmade mellan hans hjärta och ögon fram och tillbaka i mannens bultande viskning. Har ni tänkt på hur förälskad man blir när man umgås med älskade människor. De kysstes mellan wasabin och tonfisken. Höll handen mellan jätteräkor och laxen. Och hans bultade hjärta smakade blå manchester och tunna, tunna men så ivriga läppar. Läppar fyllda av wasabi.
by Katja on February 21, 2010
Bild: Fredagsfrukost på kontoret
Häromveckan satt jag i en grupp där alla skulle berätta sina bästa egenskaper. En tjej med korkskruvar log med hela ansiktet och sa: jag är väldigt snäll. Herregud vad tråkigt röt en kille från bakre raden och för en kort stund kändes mötet väldigt otrevligt. Jag kände mig obekväm och min blick fladdrade i luften. Att vara snäll kan vara det tråkigaste man kan säga om sig själv, sa killen och sträckte på sig och tittade med en hånande blick ut i folkmassan. Då fortsatte hon: Jag är en väldigt snäll person som ofta skrattar och är glad. Hemska plattityder för en copywriter men vackra ord för en människa. Vackra ord för en mänsklighet. Varför har det blivit omodernt att vara snäll? Att vara snäll och hälsa artigt på grannen i trappen. Varför är att vara snäll detsamma som att vara tråkig? Jag hoppas att det blir modernt att vara ödmjuk, lyhörd, snäll och öppen. Häromveckan började jag min praktik på Forsman & Bodenfors. Byrån är en av Sveriges största och mest prisbelönta.
Ett par minuter in på min första praktikdag så kastades jag in i ett möte med Apoteket. Förutom en härlig soppa och ett trevligt möte så tyckte jag att det var roligt att få förtroendet att följa med. Det jag har lärt mig av att vara på Forsman och det jag kommer ta med mig därifrån är att man tjänar på att vara snäll. Jag förstod nämligen redan innan min praktik att stället skulle vara fullt av duktiga kreatörer men jag hade också en bild(en ganska fördomsfull sådan) av att det skulle finnas en och en annan viktigpetter. Så är inte fallet, alla är ödmjuka, trevliga och genuint intresserade. Inga häftiga ” coola – glasögons -nissar “ här inte. Utan istället passionerade människor som kryper runt på orangefärgade golv och stirrar i detalj på just utskrivna affischer. På kontoret sitter Sveriges duktigaste kreatörer blandat med projektledare och andra personer som gång på gång skapar bra kommunikation. Jag tror att man tjänar på att vara lyhörd och snäll i det långa loppet, på att jobba hårt och på att vara öppen. Det verkar vara ett vinnande koncept för Forsman. Det är också rätt häftigt att se att trots byråns storlek har man ändå båda fötterna på jorden, ett glatt humör och ett varmt hjärta. Det är imponerande tycker jag.
by Katja on February 18, 2010
Uppdatering: Fick svar av Björn angående mitt inlägg. Kan dagen börja bättre än såhär?
Det känns konstigt och inte rättvist att citera Björn Ranelid för även om vi i stunden skulle lyckas fånga hans ord så kan vi aldrig fånga hans närvaro. Magin då hans blick etsar sig fast i stunden. Hans ögon blinkar aldrig. Hans kropp är full av funderingar och hans leende förgyllt av liv. I tystnad stirrar han ut i det tomma intet som om det aldrig haft ett slut eller en början. Han är precis här, just nu, så levande i stunden. Bemästrad av livet. Jag vet inte om jag tycker att han är en konstnär, jag vet inte om han är en författare. Då ordet författare har blivit alldagligt och vardagligt och något som vem som helst titulerar sig med. Man är inte författare för att man skrivit en bok. Författare borde man vara när man andas och lever i orden, när man älskar med meningar i smyg och när man grammatiskt korrekt uttalar franska fraser. Författare är man när man skriver böcker som Ranelid. Orden gör honom aldrig rättvisa och i samma sekund jag sitter förblindad och förtrollad i hans närvaro och vill gråta så skrattar jag. Då hans närvaro är som sekunderna innan en nysning, oförklarliga. Berusande. Och så stilla blå viskar han i våra nackar. Får oss att rysa. Han är som bubblorna i Ramlösa, eller träden på Österlen. Osynligt levande. Livets viktigaste sekunder. Jag vet inte exakt vem han är eller vad han är. Jag känner honom inte. Jag vet bara att han är magisk och full av berusande sekunder. Han är Björn Ranelid.
Jag ser framemot att läsa “Kvinnan av det första könet”. Boken ska få vila lite lätt mot “Jag skänker dig mina vackraste ord” som står givakt på nattduksbordet.
by Katja on February 15, 2010
Bild: Milkpockets
Den här lampan måste vara perfekt, tänkte jag. Så vackert och oskyldigt den tittar där den står i det högra hörnet. Graciös och tidslös. Annorlunda och magnifik. I flera minuter beundrade jag lampan och undrade hur den varit om den varit en människa. En lång människa kanske. En pojke med en blommig hatt. En man med fräknar. En ung vän som står ensam i baren med ett ljummet frostigt glas vodka. Den kanske hade hetat Francis, Edward eller Jack. Mest troligt Harris. Då slog det mig.
Tanken bemästrade min kropp och fick mig att skaka lite lätt om benen. Tanken om att något kan vara så vackert och att man ändå inte vill ha det. Trots all tidlös charm och allt magiskt fnitter. Jag vill inte ha dig. Jag hade inte velat ha dig i mitt hem. Du får stanna här vackra lampa, stanna så jag kan beundra dig i din hemmiljö, i mitt vardagsrum får du inte leva. Jag pustade ut. Stanna bland fräkniga flickor med flätor som doftar vanilj. Jag doftar kanel. Du måste stanna. Stanna som alla vackra pojkar har stannat. De som blir rädda för fina flickor. Flickor med svarta skor och aprikosfärgade kinder. De biter på naglarna. Pojkarna. I smyg biter de på naglarna och i offentligheten bär de dyra märkeskläder från städer inga vanliga människor varit i. De kan skilja på konjak och konjak. Sådana saker som vi dödliga vanliga vackra inte förstår. Vi som är för upptagna med att leva. Så många vackra pojkar vi sårat, som aldrig får kyssa fnittriga flickor. Jag vill inte hålla dig i handen, jag vill bara inte. Du kan inte tvinga mig, vackra lampa. Orsaken är därför. Bara därför. För att jag doftar kanel.
