Om ni inte orkar läsa hela inlägget så sammanfattade Hammarstrand det hela rätt bra.
Ett inlägg om att kommentera anonymt, diskussioner och yttrandefrihet. Det är år 2010. Vi lever i ett land där det är okej att vara nazist och demonstrera på gatorna. Där det är okej att ha öppna åsikter om homosexuella, äldrevård, invandrare och politik. Trots att Sverige är ett land med fler regniga dagar än soliga där vi inte gärna sitter bredvid en främmande människa på bussen så älskar jag vårt land. Jag älskar vår frihet. Vår frihet att yttra oss. En frihet som ger oss rätten till att äga våra egna tankar. Vi har inte censur som i Kina och vi vågar rösta från hjärtat på personen som vi vill ska styra våra länder utan att bli hotade och riskera våra liv. Vi får tycka, vi får tänka. Något jag inte tycker vi ska ta för givet. Något vi måste uppskatta. Jag tror att vårt liberala synsätt bottnar i våra diskussioner.
För mig är att blogga är att öppna upp för diskussion. Jag öppnar upp för många. Jag tycker det är okej när folk inte tycker som jag och jag uppmanar folk till att tycka. Ha en åsikt, aktivera dig, känn efter, tala. Låt ingen annan bestäm dina tankar. Mitt favoritcitat genom tiderna är:
“jag ogillar vad du säger, men jag kommer till min död att försvara din rätt att säga det” – Voltaire. En del skriver dagböcker och andra har bloggar. När jag skriver min blogg så lämnar jag ut en stor del av mig själv och jag uppskattar om ni respekterar mig oavsett om ni håller med mina ord eller inte. Det är enkelt att sitta bakom en anonym kommentar och vara häftig, arg eller kaxig. Det är så mycket svårare och i min värld modigare att tycka och tänka bakom sitt namn. Att stå för vad man tycker. Jag har skrivit många saker under åren som jag fått äta upp och fått många kommentarer, ibland elaka.(oftast väldigt snälla) Jag har träffat nya människor genom min blogg, utvecklats och skaffat vänner. Jag ger er en rätt att ha en åsikt om mig. Den rätten får ni så fort ni börjar läsa. Jag är inte längre en anonym tjej i en svart kappa som sitter på ett fik som ni kan döma efter mitt utseendet. Ni får döma mig efter den jag är, jag ger er min personlighet. Gilla mig eller inte, valet är ert. Du får mina åsikter och det minsta jag kan begära är att ni är ärliga tillbaka med vem ni är. Jag står för mina tankar. Jag tycker ni ska stå för era.
När ni läser min blogg öppnar ni upp en dörr, ni stiger självvalt in i mina tankar och in i mitt innersta rum. Jag välkomnar er. Jag vill sitta ner och dricka kaffe och prata med er, dela på en kanelbulle, skratta och gråta. Men jag vill göra det öppet och jag vill att ni säger vem ni är. Och även om ni inte tycker som jag vilket ni inte behöver så kommer jag försvara er rätt att tycka. Jag kan inte respektera en åsikt i ett namn av att vara anonym. För om man är anonym tycker man då det på riktigt? Vågar man inte stå för vem man är? För sina tankar? Ni tycker ju i en blogg där jag står för vem jag är?
Man tar risker med att skriva saker, risker jag är villig att ta. Jag vill gärna höra era ord tillbaka.
Så vad är då mitt svar på om man ska få kommentera anonymt eller inte? Jag tycker att vi måste stå för våra tankar och ge de personer som vågar cred. Försvara varandras rätt att säga vad vi vill. (vilket inte går när man inte säger vem man är). Vi pratar, vi tycker och tänker. Får människor vara anonyma på internet? Såklart de får, men är det inte mycket vackrare när människor står för sina tankar. För mig är internet såväl berättelser som diskussioner. Jag tycker vi ska ha många och jag tycker att de blir roligare om vi säger vilka vi är. Diskussionerna blir då mer ärligare och har större kraft.
{ 14 comments… read them below or add one }
bra inlägg gillar att någon förstår begreppet ““jag ogillar vad du säger, men jag kommer till min död att försvara din rätt att säga det” – Voltaire.”
Du kan även följa @jasontimbuktu som nyss tweetade ”
#nätrassarna skriver alltid att jag ska sticka tillbaka dit jag kommer ifrån, så det verkar som det är dags att flytta till Lund.”
Det vi svennar upplever på våra bloggar är nog bara en liten liten del av vad som verkligen kommer upp till ytan i vårt segregerade land …
Jag håller med helt och hållet. Jag tror dessutom att mängden riktigt elaka kommentarer minskar om man hanterar dem på ett bra sätt. Det handlar (gissar jag) om människor som behöver ses av mig som skribent, om man visar att man sett kommentaren och ber personen sluta, på ett väldigt artigt sätt, tror jag att man har möjlighet att minimera mängden.
Jag tycker om hur du tänker. Det är svårt att hantera att folk så lättvindigt gömmer sig bakom anonymitet och häver ur sig. Samma ansvar gäller, i mitt tycke på nätet som i resten av verkligheten.
Kräv bondförnuft!
Jag tycker du tänker lite “kort” när det gäller anonymitet.
Det finns massor med reella och respektabla skäl för att vilja vara anonym. Det kan gälla människor med en arbetsgivare som har åsikter om vad anställda ska få blogga om, det kan vara en kvinna som skriver om sina erfarenheter i ett fårhållande där hon misshandlas, eller vad sjutton som helst som gör att man känner sig otrygg med att skriva ut sitt eget namn på nätet.
Att avfärda folks åsikter av anledningen att de uttryck anonymt tycker jag är en lite konstig tankevändning. En åsikt och en argumentation står väl för sig själv, liksom?
Förändras den här kommentarens värde av hurvida du vet mitt namn eller inte liksom?
Hej!
Vad kul att ni tycker ämnet är intressant att diskutera.
@Göran Jag håller med dig. Man bör ha samma vett och samma personlighet offline och online.
@Jörgen L. Jag tycker att man ska om man diskutera i en privatblogg stå för sina åsikter ja. Det är vad hela debatten gäller. Visst håller jag med dig om det hade varit politik eller en misshandlad kvinna men det talar jag inte om här. Jag talar om en diskussion som den du och jag har nu och ja jag tycker diskussionen har större trovärdighet när du lämnar ut ditt namn. Du har rätt till din åsikt på samma sätt som jag har rätt till min. Vi får gärna tycka olika. Det är det som är så härligt.
Jag tycker man ska stå för det man tycker sedan finns det alltid undantag där kvinnor är misshandlade osv Men det gäller inte mitt inlägg och jag tror att du förstår de.
att inte kunna skriva under med sitt namn pa nagons personliga blogg, dar man har en asikt ar ju som att snacka skit bakom ryggen pa sin kompis och sen ljuga och saga att man inte alls sagt as. Nar man lamnar ut delar av sitt liv, sin personlighet och sina tankar sa vill man inte bli kritiserad av nagon som inte vagar sta for det, katja jag haller med att det blir ju inte pa samma vilkor!
men samtidigt sa behover man ju kanske inte ta at sig av det som skrivs om personen inte kan sta for det, som du sager, det blir ju lite mindre pa riktigt da. Saklrt att det kanns trist men da kan man ju tycka att det ar trakigare att den personen ar sa liten att de inte kan sta for vad de tycker.
Det Jorgen sager ar ju ocksa sant, men jag upplever ofta att man alltid ska hitta en ursakt. Forsvara de som ar anonyma, de som ar rasister eller de som slar (de ar radda, det ar yttrande frihet osv osv) Sjalvklart forstar man ju att i andra situationer kanske annonymitet ar myckt battre lampad men ibland kanske man kan tanka outside the box och tillampa vad som faktiskt sags i diskussionen?
Vi har friheten att saga vad vi vill, vi borde darfor ta ansvaret som foljer med den friheten…
tycker iaf jag
Peace!
Gyllene Bloggregeln:
“Så som Du själv vill att Dina bloggposter ska kommenteras, så ska Du kommentera andras bloggposter.”
Hej Katja!
Intressant inlägg men jag saknar din poesi. Tycker det blir lite tråkigt när det är för mycket om reklam och media. Hoppas du har en bra Valentine!!
När du talar om yttrandefriheten ser du det i det stora perspektivet och på samma sätt måste jag se på möjligheten att vara anonym. För många gånger möjliggör detta för människor att berätta saker som de annars skulle kunna fara illa av att berätta. Precis som med yttrandefriheten så skapar den rätten ibland situationer där den kanske är obekväm, till exempel när det kommer till anonyma elaka kommentarer i bloggar och även om man skulle önska att folk faktiskt vågade stå för sina åsikter, så anser jag att möjligheten att yttra sig utan att röja sin identitet bör finnas.
I min blogg är de allra flesta som kommenterar anonyma och jag har aldrig resonerat kring att dessa kommentarer på något sätt skulle vara mindre värda för att de är postade av personer som valt att vara anonyma. Det är ju fortfarande så att det finns verkliga människor, med verkliga åsikter bakom anonymiteten.
Det intressanta blir: vad är anonymt? Jag är Deeped. Det heter jag inte. Är jag anonym då? Om vi har två Anna Andersson – ska de då berätta sitt personnummer?
I grunden tycker jag som dig – men det finns onekligen vissa svårigheter att kräva icke-anonymitet också. Vad gäller de stora grejerna om att det är rätt och riktigt att få vara anonym: fine det är sant – men det blir lite meta när det hamnar i svensk kontext. Åtminstone tills vi får ett FRA som börjar att använda informationen.
Du är deeped du har åsikter på twitter, du delar dina ord överallt. Ett namn behöver inte nödvändigtvis vara en identitet. Jag tycker inte heller att man ska kräva eller kan kräva någonting. Men man kanske kan eftersträva och vara för att diskutera öppet. Absolut tycker jag man ska få vara anonym och jag är väldigt emot FRA jag ser bara bloggar mer som en diskussion och tycker det är trevligt att diskutera med en person och inte med en ” anonym “.
Hela grejen är mer att jag tycker att man ska stå för sina åsikter oavsett om de är offline eller online. I alla fall i en blogg som typ denna och andra privata. Där man delar med sig mycket av sina åsikter och sin person.
Well, som sagt. Jag lutar nog mer åt Walters sätt än åt Brååths så… men det är samtidigt en intressant fråga som jag bland annat bråkat via bloggen om med Markus Birro…
Absolut det finns inget rätt och inget fel och det är nästan det som är så härligt. Jag diskuterar alltid i mitt namn i privata bloggar för jag tycker det är trevligt
@Sandra Magnusson om du trycker på “vardag” så slipper du allt det där “tråkiga”.