De kan skilja på konjak och konjak.

Bild: Milkpockets

Den här lampan måste vara perfekt, tänkte jag. Så vackert och oskyldigt den tittar där den står i det högra hörnet. Graciös och tidslös. Annorlunda och magnifik. I flera minuter beundrade jag lampan och undrade hur den varit om den varit en människa. En lång människa kanske. En pojke med en blommig hatt. En man med fräknar. En ung vän som står ensam i baren med ett ljummet frostigt glas vodka. Den kanske hade hetat Francis, Edward eller Jack. Mest troligt Harris. Då slog det mig.

Tanken bemästrade min kropp och fick mig att skaka lite lätt om benen. Tanken om att något kan vara så vackert och att man ändå inte vill ha det. Trots all tidlös charm och allt magiskt fnitter. Jag vill inte ha dig. Jag hade inte velat ha dig i mitt hem. Du får stanna här vackra lampa, stanna så jag kan beundra dig i din hemmiljö, i mitt vardagsrum får du inte leva. Jag pustade ut. Stanna bland fräkniga flickor med flätor som doftar vanilj. Jag doftar kanel. Du måste stanna. Stanna som alla vackra pojkar har stannat. De som blir rädda för fina flickor. Flickor med svarta skor och aprikosfärgade kinder. De biter på naglarna. Pojkarna. I smyg biter de på naglarna och i offentligheten bär de dyra märkeskläder från städer inga vanliga människor varit i. De kan skilja på konjak och konjak. Sådana saker som vi dödliga vanliga vackra inte förstår. Vi som är för upptagna med att leva. Så många vackra pojkar vi sårat, som aldrig får kyssa fnittriga flickor. Jag vill inte hålla dig i handen, jag vill bara inte. Du kan inte tvinga mig, vackra lampa. Orsaken är därför. Bara därför. För att jag doftar kanel.