Att vara man och kvinna och att behöva ljuga lite ibland.

Bild: Söndagsgott på  Gildas café.

Jag tittar smått roat och lätt vansinnigt på honom då han går förbi växten i vardagsrummet och i förbifarten säger “nämen titta växten behöver vattnas.” Blicken då han tittar är ovetande, inte elak, men den saknar något. Kvinnlighet. Givetvis vattnar han inte växten utan stannar i ett par millisekunder häpet framför den. Tittar förundrad och frågande. Växter brukar väl inte vissna? Växter brukar väl vara gröna? Jag känner igen den där blicken, det är samma blick som den han har då han öppnar skåpet i badrummet och ropar “älskling brukar inte vi ha tandtråd hemma”. Det är då jag vill säga, jo vi brukar ha tandtråd hemma för att jag brukar köpa det. Men jag förblir tyst och istället låter jag han tro att tandtråden flyger dit på något kosmiskt sätt, att blommorna vattnar sig själva, att strumporna varje morgon ställer sig givakt inför tvättkorgen och promenerar 20 meter från sovrummet till garderoben. Inte vill jag förstöra dessa drömmar.

Jag låter han bevara sina på samma sätt som jag uppskattar att få ha kvar mina. Vad ska vi laga för mat idag säger han och jag läser i en bok, vad sa du säger mina läppar och inom ett par minuter står det en färdiglagad måltid framför mig. Inte ifrågasätter min hungriga mage matens existens och inte heller dess uppkom. På samma sätt ignorerar jag att lampan i hallen har slocknat, den tänder väl sig snart. Och på samma sätt som jag varje morgon tittar ut på balkongen och säger: älskling borde man kanske skotta balkongen? Det är så det är. Det är så det är att vara man och kvinna och att mötas i ett gemensamt boende. Ett boende av kärlek, kramar, kyssar och en och en annan lögn. Vardagslögn. Prioriteringslögn. Man ser det man vill se och med tydliga ibland outtalade ansvarsområden så fungerar det ganska bra. Att leva tillsammans. Efter en sekvens av en lögn och en släng av ett glas vatten så kan man alltid mötas nere på ett fik och dricka varmchoklad och hålla varandra i handen. Han kan tro att hans strumpor tvättar sig själva och jag kan tro att snön virvlar i väg från balkongen. På samma sätt som växter alltid är gröna och att lampor lever i hundra år. Prioriteringsdrömmar.