Uppdatering: Fick svar av Björn angående mitt inlägg. Kan dagen börja bättre än såhär?
Det känns konstigt och inte rättvist att citera Björn Ranelid för även om vi i stunden skulle lyckas fånga hans ord så kan vi aldrig fånga hans närvaro. Magin då hans blick etsar sig fast i stunden. Hans ögon blinkar aldrig. Hans kropp är full av funderingar och hans leende förgyllt av liv. I tystnad stirrar han ut i det tomma intet som om det aldrig haft ett slut eller en början. Han är precis här, just nu, så levande i stunden. Bemästrad av livet. Jag vet inte om jag tycker att han är en konstnär, jag vet inte om han är en författare. Då ordet författare har blivit alldagligt och vardagligt och något som vem som helst titulerar sig med. Man är inte författare för att man skrivit en bok. Författare borde man vara när man andas och lever i orden, när man älskar med meningar i smyg och när man grammatiskt korrekt uttalar franska fraser. Författare är man när man skriver böcker som Ranelid. Orden gör honom aldrig rättvisa och i samma sekund jag sitter förblindad och förtrollad i hans närvaro och vill gråta så skrattar jag. Då hans närvaro är som sekunderna innan en nysning, oförklarliga. Berusande. Och så stilla blå viskar han i våra nackar. Får oss att rysa. Han är som bubblorna i Ramlösa, eller träden på Österlen. Osynligt levande. Livets viktigaste sekunder. Jag vet inte exakt vem han är eller vad han är. Jag känner honom inte. Jag vet bara att han är magisk och full av berusande sekunder. Han är Björn Ranelid.
Jag ser framemot att läsa “Kvinnan av det första könet”. Boken ska få vila lite lätt mot “Jag skänker dig mina vackraste ord” som står givakt på nattduksbordet.
Bild: Milkpockets
Den här lampan måste vara perfekt, tänkte jag. Så vackert och oskyldigt den tittar där den står i det högra hörnet. Graciös och tidslös. Annorlunda och magnifik. I flera minuter beundrade jag lampan och undrade hur den varit om den varit en människa. En lång människa kanske. En pojke med en blommig hatt. En man med fräknar. En ung vän som står ensam i baren med ett ljummet frostigt glas vodka. Den kanske hade hetat Francis, Edward eller Jack. Mest troligt Harris. Då slog det mig.
Tanken bemästrade min kropp och fick mig att skaka lite lätt om benen. Tanken om att något kan vara så vackert och att man ändå inte vill ha det. Trots all tidlös charm och allt magiskt fnitter. Jag vill inte ha dig. Jag hade inte velat ha dig i mitt hem. Du får stanna här vackra lampa, stanna så jag kan beundra dig i din hemmiljö, i mitt vardagsrum får du inte leva. Jag pustade ut. Stanna bland fräkniga flickor med flätor som doftar vanilj. Jag doftar kanel. Du måste stanna. Stanna som alla vackra pojkar har stannat. De som blir rädda för fina flickor. Flickor med svarta skor och aprikosfärgade kinder. De biter på naglarna. Pojkarna. I smyg biter de på naglarna och i offentligheten bär de dyra märkeskläder från städer inga vanliga människor varit i. De kan skilja på konjak och konjak. Sådana saker som vi dödliga vanliga vackra inte förstår. Vi som är för upptagna med att leva. Så många vackra pojkar vi sårat, som aldrig får kyssa fnittriga flickor. Jag vill inte hålla dig i handen, jag vill bara inte. Du kan inte tvinga mig, vackra lampa. Orsaken är därför. Bara därför. För att jag doftar kanel.
I morse vaknade jag trött med ett paket under sängen. Det var till honom. Varsågod sa jag och räckte fram ett paket i guld med keramikskålar från Höganäs. Ljusblå, de passar i köket, säger jag och tar över paketet. Avskyr du? Absolut inte säger han och upprepar mina ord. De passar i köket. Helst ville jag snurra flera varv i täcket, stanna kvar i morgonen och bara vara. Luta min kind mot hans axel. Min panna mot hans rygg. Jag vill somna på din mage ikväll, får jag det säger jag på väg ner mot Bakverket där vi skulle äta frukost. Vissa människor är vi konstant förälskade i, andra slutar vi snabbt att älska. Det är konstigt när man tänker på det sådär. Att man kan vara så uppäten av kärlek och sedan vakna en dag tom. Helt plötsligt. Utan varningssignaler. På samma sätt kan vi vakna förälskade. Det sker så snabbt. Sekunderna mellan att han är vacker till att han är underbar är bara hundradelar. Sekunderna mellan att han är fantastisk till att han är ingenting alls kan gå lika snabbt. Det är skrämmande. Att tappa kontrollen och hänge sig åt ovissheten av förälskelsen.
Det var för mycket människor idag på Bakverket, alla hade vackra naglar. Paljetter, rosetter, strumpbyxor med prickar och stora snygga väskor. Jag kände mig malplacerad i mina gummistövlar, mitt ruffsiga hår och mina Ronja-Rövardotter ögonbryn. Kan vi kanske äta pizza sa jag och gömde mig under hans jacka, drog honom i armen. En läsk, en pizza, lite gräddfil och ett välkomnande ljud av tystnad. Jag älskar dig här på Bondegatan säger jag och börjar därefter att skratta högt och nästan lite maniskt. Vad skrattar du åt? Varför skrattar du sådär? Du är min pojkvän. Du är liksom tillsammans med mig och jag med dig. Det är ju inte riktigt klokt. Vi tystnade. Vad underbart det är att sitta tyst bredvid den man älskar. Vad underbart det är att inse att man älskar. Att man tillhör någon annan. Att hans luft är i mina lungor och att jag sovit i skjortan han kommer ha i morgon på jobbet. Den prickiga, ljusblå. Hans händer doftar sommar, mina fingrar luktar sömn. Jag känner hans ansikte så bra, kan varenda millimeter utantill. Om du hade väckt mig i sömnen hade jag i blindo kunnat placera ut hans födelsemärken på ryggen. Exempelvis. Det finns så många sätt att älska. Och så underbart är det att sitta bredvid den man tycker om och prata i tystnaden. Mina ögon säger hej, vi kanske borde gå hem och kramas. Hans armar säger kom. Sedan går vi bara hem och älskar. Alla hjärtans dag, en pizza och lite kärlek.
