Man stannar för han vet hur man vill bli älskad.

Flera av mina vänner är i situationer av förändring. De flyttar ut, andra flyttar in, de gör slut, de blir ett par och jag ser på. Han hade samma skjorta idag som igår säger en och vi konstaterar att man inte längre kan gråta. Vi vet aldrig vart han ska, var han sov och var han vaknade. Vi vet inte vem som är i hans drömmar så vi kan sluta undra. Likgiltiga män kan få oss att ligga sömnlösa och räkna sekunder. Snart försvinner alla spår. Vi fastnar i deras händer och vi vet aldrig när vi ska släppa. Ibland tror jag vi skriver kärleksbreven för våra egna ögon, inte för deras. Jag älskar dig så mycket för att jag vill tro på kärleken. För att jag vill leva i en värld av kärlek.

Jag borrar min näsa in i hans armhåla och doftar en marstorsdag. En kopp kaffe, ett ljummet glas vin och ett par omaka strumpor. Varför dansar vi bara när vi är lyckliga eller när vi tar farväl? Aldrig dansar vi i de kapitel mellan slutet och början. Om du blåser på flickan i tunnelbanan så trillar hon nog. Prova. Det är inte det att man gör slut med någon man älskat, man förlorar sin bästa vän, tryggheten, personen man minst en gång råkat pilla sig i näsan framför, personen man kan skrika på en onsdag för att det är en onsdag. Personen man väcker mitt i natten när man inte kan ligga still. Personen som hämtar en varje sommarnatt när man är rädd för spöken. Personen som bär en in till sängen när man inte orkar röra sig från soffan. Personen som doftar en. Som man doftar på. Personen man smakat på. Personen som smakat på ens armar. Han som vet hur man är, som vet att man får små fräknar ibland på sommaren. Personen som vet att ens högra tå är lite större än den andra. Det vet ingen annan. Där står man med halva foten ute i det tomma kalla intet och halva foten innanför i doften av kardemumma och vardag. Paralyserat befinner man sig i ett tillfälle som inte är tillsammans och som inte är slut.

Jag har slutat äta mango säger hon som älskade mango och pojken med de blå ögonen ber om ursäkt för att han ringer så ofta. Han är ensam. Varför stannar man så länge fast att man borde gå? Jo, för han vet hur man doftar, han vet hur många ostskivor man vill ha på morgonmackan. Han vet vilken axel man vill bli kliad på. Man stannar för han vet hur man vill bli älskad. Man stannar kvar för om även någon annan skulle se att ens högra tå var lite större än den andra så skulle de aldrig veta varför. Han vet varför. Därför stannar man.