Se upp för alla män med svarta hattar och sylvassa naglar, krokiga fingrar och pianolånga ben. När jag var liten så hade jag en vän vars pappa alltid hade så kloka ord att säga oss. Särskilt till mig. Du är min extra dotter, vet du det, brukade han säga på ett ärligt och högst vänligt sätt. Jag undrar hur många extrafamiljer jag har haft genom åren. Inte för att det har varit något fel på min familj. Den har varit den absolut bästa. Men jag var en sådan person när jag var liten som alltid passade in överallt så lätt. Jag tror det har och göra med att jag är öppen. Jag var förmodligen ännu öppnare då. Sedan gillar jag familjer också, att sitta och prata med mormor, gulla med hunden, titta på gamla kort, lyssna på berättelser från förr och allt det där andra. Äta kakor och dricka te. Jag gillar familjebråken, kärleken, relationerna, tryggheten och trädgårdarna. Jag vill aldrig bilda familj utan trädgård, det skulle vara ett förräderi mot mina så väldigt gröna fingrar. Hur som helst så sa han en gång(extra pappan Peter): Katja, tänk på att unga pojkar är rädda för vackra flickor. Jag vet inte riktigt vad han menade med det, jag tror inte ens han själv vet vad han menade. Men det fastnade. Och jag tror det stämmer….
Min kropp är i Sverige. Mina tankar stannade på Manhattan. Jag är snurrig, törstig och sugen på en hamburgare. Jag åt nästan en varje dag i New York. Ni vet hur det är. I rent förebyggande syfte äter man i tron att man kommer att sakna, bara för sakens skull. Även när magen säger stopp så slutar man inte. Jag gjorde så. Flera gånger. Pannkakor blev det, glass, hamburgare och massa annat gott slank ner som om jag inte var skapt för något annat än att äta. Jag har saknat att skriva. Orden hittade jag i Brooklyn, på bron. Känslan av att känna orden i kroppen. I munnen. Se bokstäverna formas på ett gammalt papper. Rita konstiga små figurer i barnslig tusch på papperskanterna. Ibland beter jag mig som ett djur, jag bullar upp med skor och mat för att klara mig inför sommaren. Gud nåde mig om jag köper så mycket som en klänning till. Snart kan jag ha en varje dag. Hela sommaren. Det är roligt med mode men det finns något ängsligt i att följa trender maniskt. Eller vad vet jag. Jag tycker att de vackraste personerna är de som kommer i t-shirt och jeans och som bara är omedvetet snygga i det medvetna. Det är iofs inte särskilt charmigt med mani överhuvudtaget när det går till överdrift. Inte ens de vackraste rosor är vackra i överdrift. Någonstans så tror jag att vi alla eftersträvar det naturliga, den okomplicerade vardagen med enkla färger, fransbröd med ost och gurka. Som på morfars tid. När allt var så okomplicerat och jag var ett litet barn. Då spelade vi svälta svin, drack jordgubbssaft och åt ugnspannkaka med bacon och lingonsylt.
