Vi pratar bebisspråk till den vi älskar.

Man möter ibland par på stan som pratar till varandra som om de vore små barn. Ibland ser man föräldrar som hukar sig och gullar och fjantar. Vissa är emot bebisspråk, andra inte. En del hävdar att man ska prata till barn som om de vore vuxna så tidigt som möjligt. Åsikterna är många och mina funderingar och åsikter har varit splittrade och kluvna. Sedan blev jag kär, föll pladask ner i kärleksgropen och fann mig själv plötsligt hitta på både det ena och andra smeknamnet. En nära vän sa till mig, herregud, du har blivit en sådan person som är sådär som…. Jag hade inte insett det själv. Men jag pratade bebisspråk till personen jag älskade. Skämdes inte över det. Var inte heller särskilt stolt. Det föll sig naturligt. Jag gullade. Och det kändes bra.

Jag började att forska lite i det här och ramlade över en bok som pratade om känslor och om närhet. Jag ramlade också över Bowlby en känd psykoanalytiker från England började tidigt att prata om anknytning och vikten av närhet för ett spädbarn.  Personen som genom sina projekt i FN lyckades bevisa för världen att man faktiskt kan dö utan närhet. Efter kriget lämnades många barn på barnhem, då deras föräldrar dött. Flera av barnen blev psykiskt sjuka och många dog. Det tycktes inte finnas några direkta anledningar till varför. Bowlby hävdade att barnen saknade närhet och provade att låta barnen sova tillsammans med andra. De sov alltså två och två. Detta resulterade i att färre antal barn dog och blev sjuka. Närheten till andra människor är för små barn nästan lika viktig som mat. Till skillnad mot andra djur så föds människan nästan direkt hjälplös vilket skapar ett kraftigt beroende till andra människor och främst vuxna. Ett litet spädbarn kan inte springa ifrån ett rovdjur eller gömma sig för fara. Ett spädbarn måste ha en vuxen i närhet för att få hjälp med det. En fisk simmar iväg, de flesta djur kan springa inom ett par dagar men människan dels pga sin hjärnas storlek är högst outvecklad. Vi behöver närhet. Vi klarar oss inte själva.

Har ni någon gång sett ett barn flirta? Det är helt naturligt att barn ler mot en och tittar stort och glatt in i ens ögon. Det är deras sätt att skapa närhet på samma sätt som en vuxen person flirtar med någon på krogen. Om du ler mot någon som ler mot dig tillbaka så säger den personen indirekt att han eller hon är en vän. Ni skapar en relation. Har ni aldrig känt när ni suttit på bussen hem eller stått i kön att ni främmandes kan le mot en människa som ler och tittar på er tillbaka? För en kort stund så ser ni den personen som en vän. Ingen främling och ingen fiende. Vi skapar relationer dagligen till främlingar genom att le och våga släppa in dem. På samma sätt som ett litet barn blir trygg när en förälder eller nära vuxen håller om oss blir vi trygga av vår partner i det vuxna livet.

Ett litet barn jollrar och en förälder ställer sig glatt och ler mot barnet och pratar med en ljuv ljus röst. På samma sätt pratar vi till den vi älskar. Vi kanske kan strunta i alla fjantiga ord för en stund och tänka på innebörden av att visa att man bryr sig. Så att prata bebisspråk är inget annat än att visa att man står varandra nära. Alla gör det inte. Hädanefter kommer jag tycka att det är fint. Det tycker jag att ni också ska göra.