Jag luktar nytt läppstift och mina fötter dånar i trappan. Han vet inte att jag kommer. Jag vet det inte ens. Tre knackningar. En röst i nacken. Wienerbröd som dukas upp och blandas med halvgammalt kaffe. Det doftar solbrända blommor och kvarglömda våta handdukar om golven. Väggarna är klibbiga. Min hy likaså. Vad gör du här, vad gör du där borta säger jag och pekar på hörnet av sängen jag brukade sitta i. Winnerbäck sjunger i mitt huvud och mina fötter fryser. Jag möter min spegelbild. Tunna läppar. Iskallt, nästan frostigt hår. Solkyssta kinder och burriga bryn. Vacker. Något tafatt. Det ringer plötsligt i min telefon, jag svarar inte, jag vet redan vem det är. Mannen med jeans och espadrillos. Han som inte vet vad jag heter i efternamn men som känner mig så väl. Alla pratar franska i en perfekt värld. I verkligheten pratar de flesta jag möter svenska. Han pratar franska. På riktigt. En evighet av önskningar. Hy som fjällar och lämnar märken på de mörka lakanen. Ofärgat, otvättat, ovårdat hår. Och franska.