Det kanske är det som är kärlek.

Jag brukar gå mot Kungsholmen när jag ska gå till dig. Det slog mig först idag att det är en lång omväg. Varför alla dessa omvägar när fötterna bara pekar i en riktning. När benen bara bär åt ett och samma håll. Jag som trodde jag hade full koll virrar tydligen runt bland alla andra förvirrade människor. Jag vet sällan vilken klänning dagen ska bära, eller var jag ska äta frukost, om jag ens hinner äta någonting alls. Plötsligt vänder vinden och jag vill inte längre äta det jag brukade och läsken jag alltid valde väljer jag inte längre. Gårdagen är som ett evigt myggbett som kliar eller som ett sår som aldrig läker. Jag vänder nog aldrig tillbaka. Tittar inte dit igen. Du ser lycklig ut, säger en vän. Lugn. Trygg. Jag sover i sked och lyssnar på myggorna som surrar i sommarnatten och sommarvinden. Tänker på framtiden, morgondagen och hur det skulle kännas att ta på sig ett par högklackade skor och dansa med främlingar en hel natt. Kanske spännande, kanske tråkigt, kanske underbart. Ibland är vi så upptagna med att analysera hur saker kanske ska kännas så vi glömmer bort att känna efter hur det verkligen känns. Vi känner inte. Jag har nog aldrig varit så snygg som nu. För jag slutade plötsligt att bry mig, hålla in magen i omklädningsrummet och peka på brösten och hoppas att de skulle bli större. Jag plockar inte brynen fanatiskt längre och det kan kvitta om håret är ruffsigt eller rakt. Det är befriande att bara vara, lukta Byredo i smyg och drömma om Marc Jacobs skorna på NK som kostar 1800 kronor på realisation. Märkligt så mycket pengar de måste ha kostat från början.

Vi föder en person i vår fantasi längs våra promenader. Som vi senare ska berätta om. Hon har krokiga ben och rakt hår. Sotiga kinder och rosa läppar. Mandelformade ögon. Hon bakar kakor och röker cigaretter ibland. Inte särskilt ofta. Inte så ofta så att man får cancer i alla fall. Vi ljuger bara när vi är ensamma för när vi är bland folk vi älskar så är vi alldeles upptagna med att älska. Då dunkar hjärtat i harmoni och händerna ligger stilla i knät.

Jag möter en gammal kärlek på ett café, av en ren slump. Eller två slumpar. Men den andra orkar jag inte riktigt gå in på. Han vinkar. Jag vinkar. Sedan sitter vi där i solljuset och jag drar över hans hår. Tänk att vi var tillsammans en gång, det kan jag inte riktigt förstå nu säger jag och tuggar på en kanelbulle. Läpparna känns inte bekanta, inte ögonen. Händerna, absolut inte. Att vi legat nära och kramats känns direkt märkligt. Tanken, alltså. Jag vill absolut inte röra vid honom. Inte ens lukta lite bakom örat. Vad hette parfymen han brukade bära? Tandkrämen vi alltid hade? Såsen till maten vi köpte? Jag minns ingenting. Minns honom inte, saknar ingenting. Den här personen som sitter framför mig. Så var det då kärlek verkligen kärlek när man slutade att älska; när man känner ingenting? Han ser absolut trevlig ut, söt, sockersöt, flickorna bakom läsken stirrar på honom. Jag skrattar. Jag vet inte ens varför. Hur kommer man över någon man älskade säger jag och håller honom i handen. Trippar på hans närhet. Svettas mot hans kind. Du kom ju över mig säger han. Jag kom över dig. Jag tror aldrig att vi älskade varandra. Inte på riktigt. Det var mer en karusell av barnsligheter och plaskigt hångel i en soffa. Det var mer fjanterier och promenader och skratt och buseri. Är inte det kärlek säger han och dånar av klunkar från sitt kaffe. Det tror jag inte säger jag. Så upptagen har jag alltid varit med att leta efter kärlek. Något som jag egentligen aldrig vetat vad det har varit. Det fanns en person som jag sjöng Winnerbäck tillsammans med en hel sommar på gator i Skåne som jag i efterhand inte saknade särskilt mycket. Sen fanns det den här, han som sitter bredvid mig nu som inte borde varit något annat än min vän. Eller förlöjligar vi alltid vår kärlek och våra känslor i efterhand.Om ni träffat mig när jag träffade honom så hade jag kanske sagt något annat. Vi avslutar vår fika, det kommer att dröja länge innan det blir en annan. Inte för att det inte var trevligt. Utan mer för att det inte behövs. Jag behöver inte gamla kärlekar i mitt liv. Han pekar mot Odenplan, lägger armen över mina axlar. Vi går tillsammans i solskenet. Sedan släpper han mig och skrattar. Jag skrattar fast jag vet inte varför. Nu har vi gått åt fel håll säger han, Odenplan ligger ditåt. Typiskt, vi visste aldrig var vi skulle och det var kanske därför vi aldrig hamnade någonstans. Det kanske är det som är kärlek. Att ha ett mål, att vara beslutsam. Att på samma sätt som med allt annat man vill lyckas med, engagera sig. Våga. Veta vart man ska…