Mina naglar hade precis vuxit ut lagom långt. Jag har helt enkelt inte hunnit bita. Nästan så man skulle kunna anta att jag hade en normal nagel. Det kändes lite nytt, lite spännande men också lite tråkigt. Så jag bet av dem allihopa och nu är de lika korta som de vanligtvis brukar vara. Det här med att långa naglar är vackert och kvinnligt vet jag inte riktigt om jag håller med. Om man biter på naglarna och vill sluta så ska man försöka sluta men om man inte vill sluta varför ska man då sluta? Jag tycker halvlånga naglar är snyggast, naglar som precis möter luften utanför fingret. Klor är inte riktigt min grej. Jag tror jag ska spara till halvlånga naglar och måla dem i en kaffeliknande färg. Precis så ska jag göra.
Det är det ingen som vet men vi irrade runt i sommaren i en liten stad som jag inte ens minns namnet på. Att kalla platsen för stad är till att överdriva för i själva verket så var det inget annat än en plats. Ett enstaka hus längs vägkanten, någon hage här och där och ett par moln som ibland bestämt sig för att skymma solen. Det var varmt, solen gassade och djuren spelade på sina instrument. Fåglarna gömde sig i gräset eller bakom löven och undvek hettan. Beslutsamma. Jag satt med fötterna på instrumentbrädan och sjöng på en låt. Inte den som spelade på den knarriga radion utan någon jag i stunden hittat på. Den handlade om dagen. Vi åkte runt i timmar och ibland så kändes det som att bensinen skulle ta slut och vi skulle bli sittande på den gamla vägen. Givetvis blev det inte så.
Allting löser sig alltid tillslut. Märkligt att livet faktiskt reder sig så. Mina ben klibbade längs sätet och mitt hår dansade runt i bilen. Mellan vinden och förarsätet. Om du skulle beskriva dig själv med ett ord, vad skulle det vara då. Jag bet mig i överläppen, svalde en halv klunk med läppglans och tittade in i den lilla spegeln framför passagerarsätet. Bärnstensöga, långa omålade fransar och en skymt av en fräkne som aldrig riktigt tänk komma fram. Hur menar du, sa jag och tittade in i mina ögon. Du hörde vad jag sa, svarade han. Om du skulle beskriva dig själv med ett ord vilket skulle det vara då. Vi människor tenderar att ibland vilja få frågor upprepande jag vet inte varför, jag antar att det är för att vi vill höra frågan igen och på så sätt få längre tid att tänka. Eller så gillar vi bara på något märkligt egendomligt sätt när andra personer sätter oss i centrum och om bara för ett par sekunder så handlar allt om oss själva. Gränslös. Gränslös, svarade jag. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända. Vad som kommer härnäst.
När jag möter nya människor som jag haft kontakt med via bloggen eller på något annat digitalt sätt så säger de ofta. Amen åh, pratar du skånska och så tittar de på mig som om jag vore en Teletubbie. På samma sätt som folk brukar bli förvånad över att jag är “så snäll”. Jag antar att jag ser ut som en hård, kall människa som pratar stockholmska. Men i själva verket så pratar jag grötigt, fnissar och är hemskt snäll. Jag hoppas inte jag gör er besvikna.
Han: Du har börjat att prata mer skånska på sista tiden.
Jag: Visst är det vackert?
Han: Va, va sa du?
Sedan förstår jag mig inte på folk som orkar vara märkvärdiga och byta dialekt hela tiden. Nej tack, jag tänker prata skånska in i evigheten. Jag tycker att det är en vacker dialekt och jag älskar när det grötar runt i munnen så att folk knappt förstår. Sedan tycker jag om att använda fraser som stockholmare inte har någon aning om vad det betyder. Det är lite som att ha ett eget hemligt språk. När man ringer och försöker beställa taxi och sedan så kommer det ingen bil. För chauffören förstod inte vilken gata han skulle köra till. Då får man gå. Alla dessa promenader vill jag inte vara utan. Och så kan jag lyssna på “när en flicka talar skånska.. “ och låtsas att den bara är till mig. Det skulle jag aldrig för något pris i världen vilja ändra på.