Vattnet är ljummet och fingrarna är torra. Damen på bussen doftar för mycket parfym och pojken saknar fräknar. Jag kastar mig in i din famn som om vi inte setts på en evighet. En dag kan kännas som en evighet. Ett par sekunder likaså. Alla mina skissblock är fulla av klotter och fanatiska tankar. Inget viktigt egentlig. Bara sådana saker man funderar på dagligen. Som meningen med livet, om man älskar rätt person, varför folk inte hånglar offentlig och varför vissa hundar aldrig verkar bajsa. Vardagsbekymmer.
Jag äter onyttiga luncher varje dag och när jag inte gör det så äter jag ganska nyttiga. Russin och fil. exempelvis. Svart eller vitt. En gång mötte jag en dam som försökte lära mig att det finns nyanser mellan att älska och att hata. Mellan att leva och att inte andas. Sedan läste jag en bok där det stod att hatet och kärlek står varandra närmst. Då blev jag ofantligt förirrad, hur ska ni ha det egentligen? Alla ni dammiga professorer i ringrostiga gamla Volvosar som handlar mat på OJ och vin i Frankrike. Vad är egentligen kärlek och hat? Är de bästa vänner? Förmodligen är det så för då man tycker riktigt illa om någon så tar den personen upp så mycket av ens tid. Den klistrar sig likväl som den man älskar sig fast på hornhinnan. Alla bär personens namn. Alla doftar denna hemska parfym. Allihop. Hela världen påminner oss om personen. Det är skönt då att veta att man inte är en hatisk person, varför skulle man någonsin välja att hata? Ironiskt nog är det ofta så att de personer vi ogillar är de som vi en gång tyckte så mycket om. Ibland känns också kärlek mer som något vi själva hittar på. Varför skulle vi älska någon före en annan?
Och vem tror på allvar att mannen vi älskar vet hur många födelsemärken vi har på ryggen. Vi vet ju allihop att vi bara låtsas inför varandra, för i själva verket så vet han ju knappt vilken ögonfärg vi har. Mannen vi så påklistrat beslutat oss för att älska. Vi kan vara glada om han vet vad vi heter i mellannamn. För sällan är det ju så. Så just därför kan vi skriva, inte till dem. Utan för varandra. Om hur det är och inte är och om hur mycket vi älskar. Om hur fantastisk han är och om hur intensivt han doftar. Men det är vi som upplever denna obalanserade kärlek. Denna filmiska miljö som utspelar sig på vår scen i vår närvaro. I våra tankar. Inte i deras, männen är fortfarande för upptagna med att göra karriär. Vi är för upptagna med att älta. Fundera. Kritisera. Det värsta som finns är när man fastnar i gamla mönster och tror sig veta hur verkligheten är och kommer att bli. För det blir inte alltid så. Folk förändras och plötsligt så kan han ditt andranamn och han vet när du fyller år och även om du inte trodde det och skulle ha kunnat slå vad flera tusenlappar. Så köpte han en present till dig på din födelsedag. Som stod för något. Som hade en historia. Som rentav hade ett namn. Då frågar du dig, varför all denna kärlek? Är det för att den är sann? För att du förtjänar den? För att personen ändrat sig? Eller är det så.. enkelt att det bara är så det är. Du slutar fundera. För fundera. Det har du redan gjort. Du kan ju redan alla svaren.
{ 1 comment… read it below or add one }
and sometimes the answers are not always want we want them to be but we rephrase and rewrite them until they comply, until the words taste good enough in our minds, in our own world. and then we stop asking. then we stop thinking. because the fear of what it is may not be what we want it to be. But we tell ourselves we know the answers, that there is no need for further discussion. Can we say we love someone just because we think we know exactly how they like their coffee in the morning, or because they remember our birthday and cheesiley know our middle name or what our favorite color was when we were 12. Yes, sometimes we don’t need to think about it… because, sometimes…that’s just the way it is.