Det är det ingen som vet men vi irrade runt i sommaren i en liten stad som jag inte ens minns namnet på. Att kalla platsen för stad är till att överdriva för i själva verket så var det inget annat än en plats. Ett enstaka hus längs vägkanten, någon hage här och där och ett par moln som ibland bestämt sig för att skymma solen. Det var varmt, solen gassade och djuren spelade på sina instrument. Fåglarna gömde sig i gräset eller bakom löven och undvek hettan. Beslutsamma. Jag satt med fötterna på instrumentbrädan och sjöng på en låt. Inte den som spelade på den knarriga radion utan någon jag i stunden hittat på. Den handlade om dagen. Vi åkte runt i timmar och ibland så kändes det som att bensinen skulle ta slut och vi skulle bli sittande på den gamla vägen. Givetvis blev det inte så.
Allting löser sig alltid tillslut. Märkligt att livet faktiskt reder sig så. Mina ben klibbade längs sätet och mitt hår dansade runt i bilen. Mellan vinden och förarsätet. Om du skulle beskriva dig själv med ett ord, vad skulle det vara då. Jag bet mig i överläppen, svalde en halv klunk med läppglans och tittade in i den lilla spegeln framför passagerarsätet. Bärnstensöga, långa omålade fransar och en skymt av en fräkne som aldrig riktigt tänk komma fram. Hur menar du, sa jag och tittade in i mina ögon. Du hörde vad jag sa, svarade han. Om du skulle beskriva dig själv med ett ord vilket skulle det vara då. Vi människor tenderar att ibland vilja få frågor upprepande jag vet inte varför, jag antar att det är för att vi vill höra frågan igen och på så sätt få längre tid att tänka. Eller så gillar vi bara på något märkligt egendomligt sätt när andra personer sätter oss i centrum och om bara för ett par sekunder så handlar allt om oss själva. Gränslös. Gränslös, svarade jag. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända. Vad som kommer härnäst.