Den jag vill vara.

När jag va en liten flicka så va det nördigt att skriva dikter. Det kanske det fortfarande är. Jag kan själv minnas hur nördig jag kände mig i vissa stunder. Där jag i min ensamhet och glorifierade en blomma eller en sommaräng. Där jag satt i trädgården bland vinbärsbuskarna i det blöta gräset och på ett överdrivet romantiserat detaljerat sätt beskrev en pojknacke så exakt att en blind människa hade sett. Men det struntade jag i. Oftast är de mest nördigaste sakerna i vardagen och livet sakerna som vi tycker allra bäst om. Sakerna som gör oss till oss själva. Vi är nördar, om vi inte är nördiga inom något eller på något vem är vi då?

Vi pratade om det idag, Annika och jag efter att ha busat med hennes son hela dagen, hur livet såg ut för 10 år sen och hur det kanske kommer att se ut om 10 ytterligare. Vi kom fram till att vi inte har den blekaste aning. Jag kanske bor i Japan, sa jag. Vem vet, svarade hon. Sedan tittade vi tillbaka på personerna vi va för så många år sedan. Fast den personen är ju fortfarande jag, fast hon försvann någonstans på vägen. Jag hade mycket mer smink då. Ibland så lyssnade jag på samma låt om och om igen. Oftast åt jag nudlar. Och hemskt mycket ost. Ibland avokado. Men om jag ska vara ärlig så åt jag inte avokado, för detta va långt innan folk åt så mycket avokado. Jag visste nog knappt vad det va.

Jag brukade tapetsera mina väggar med skor, som jag spikade upp i skosnörena(tack mamma för att jag fick göra det, för att jag inte tvingades försiktigt sätta upp planscher på vackra skådisar.) Den enda skådisen jag tyckte om var Leonardo Di Caprio. Det fanns dagar då jag faktiskt trodde att vi va ett par. Eller i alla fall att vi skulle bli. Förutom skor dekorerade jag min tillvaro med  blommor.  Nedrullade gardiner bemästrade mina dagar och min säng förblev obäddad. Men den stank parfym. God sådan. ” Qui ” av Lancome  luktade jag i flera år tills det att jag tappade en helt ny flaska när jag sprang i ett par för höga skor över gatan. Det va under samma tid som jag va förälskad i en pojke som hade blå ögon och som kallade mig alla för Kakan. Jag tappade flaskan och bar aldrig parfymen igen. Inte pojken heller. Jag målade under den här tiden och fick ett stipendium i bild, skrev, gjorde skulpturer och blomarrangemang och fotograferade hemlösa personer. De flesta ord jag skrev slängde jag bakom sängen eller så grävde jag ner dem i en papperskorg. Ibland ville jag vara en häxa, ibland ville jag vara en skatare men oftast så ville jag nog bara vara vanlig. En helt vanlig tjej med kastanjebrunt långt hår som passade in. Som tog lagom mycket pasta i skolmatsalen och som aldrig spillde ketchup. För det var min stora rädsla då, att inte passa in, att synas för mycket eller att inte synas alls. Allt jag ville var att bara vara en av alla andra.(det jag inte visste då som jag vet nu är att alla andra också ville det, bara vara..)Jag tror vi är få som innerst inne vill vara häxor, satanister, eller något annat. Jag tror bara vi vill vara. Se oss själva i spegeln osminkade, nakna, stirra in i vårt djup och känna ” shit här hör ju jag hemma “.

Vi promenerade i solen idag, Annika och jag, och innan vi kastade oss på bussen framför den märkliga damen som vickade i en konstig takt på sina fötter så sa Annika: ” Jag är nöjd med den jag är, jag är den jag vill vara”. Det är jag med och det är skönt att veta vem man är, var man kommer ifrån och viktigast av allt var man vill. Men lika viktigt är det att äta popcorn med sina bästa vänner, dricka gratis läsk och gråta en skvätt framför en film som aldrig kommer visas på svensk bio igen. Just då är jag den jag vill vara. I ett mörkt rum, bland skratt tårar och popcorn som smakar precis som de alltid gjort. Karneval och minnen.