Ibland kan jag känna herregud vilka fina bloggläsare jag har. I lördags kom två fram till mig och sa “hej”. Hej, hej. Det känns först lite konstigt men också så himla roligt. Men jag känner mig lite betraktad, är jag som jag är som ni tror att jag är? Det spelar ju egentligen ingen roll. Jag är ju bara den jag är. Igår hade jag den bästa dagen på hela sommaren. Det bästa mötet, den bästa promenaden. Sedan somnade jag i solen på Gärdet och fick myggbett över hela kroppen. Ett glas vin i världens finaste sällskap.
Häromdagen fikade jag med en tjejkompis och vi diskuterade vänskapsrelationer. Att när man träffar en ny person är det nästan som man dejtar, man skickar ett sms, ringer, bjuder ut. Bjuder in. Jag har nog aldrig sett det så för jag tycker inte riktigt att det känns på samma sätt. Handlar det om kärlek så pirrar det i kroppen, man får handsvett och man biter sig i läppen när man sagt något man inte borde. Det glittrar i ögonen. Givetvis glittrar det när man träffar sina vänner men inte riktigt på samma sätt. Det är en djävulsk karusell det här med kärlek. Magen strejkar och ibland kan man inte äta på flera dagar. Man undrar, varför ringer han inte, eller varför ringer han så mycket. Tycker han som jag, så mycket? Är detta kärlek?
En vänskapsrelation är mycket mindre komplicerad. Den bara är. Mina vänner är jag extremt glad för. Vi bara är. Inget ifrågasättande, ingen oro, inget bitandes på naglarna och inte den där fanatiska stressen. Men ibland saknar man ju det också, alla fjärilar i magen. Handsvetten. Jag tror nog att man ska vara med någon som är ens absolut bästa vän. Men också med någon som man alltid vill ställa sig på tå framför och kyssa om och om igen. De dagar det aldrig blir tråkigt att hångla är nog de dagar man minns allra mest.