Kan inte längre skilja på tvättmedel och diskmedel. Men vad spelar det för roll?

I fredags klädde jag mig i höga klackar, borstade håret(det gör jag inte vanligtvis) och sminkade mig. Promenerade runt i en klänning i en mörk stad full av människor som skrattade, skålade, dansade och stojade. Det här är inte jag, tänkte jag flera gånger när jag trippade runt bland trappsteg och hälsade på främlingar. En vacker pojke med ruffsigt hår tittade intensivt på mig och för ett par år sedan så hade jag nog övervägt en konversation. Inte idag. Idag är jag äldre fast att jag fortfarande är så ung. Jag vet hur det känns att gråta en skvätt, skratta och jag vet hur ihärdigt svårt det är att resa sig efter ett brustet hjärta. Och det är inte det att man inte kan, det är inte besvikelsen som är själva problemet. Det är bara en själv, jag låtsades så ivrigt att jag trodde på mina egna sagor. För en sak det är jag väldigt bra på förutom att fantisera, bygga sandslott. Jag ser bara det jag vill se och jag missar lätt ett läppstiftsavtryck på en skjorta som ligger slängd i tvättkorgen. En skjorta som jag ska tvätta. Fast att jag aldrig har rött läppstift.  Så ser jag inte. Jag är brutalt naiv och godtrogen och jag vill så himla gärna att alla människor ska vara regnbågsfyllda och hundra procent lojala och godtrogna. Innerligt vackra på insidan. Men så är det inte, solen skiner inte varje dag och ibland så regnar det också intensivt. Och något man måste klara av är vardagen. Jag tycker om den allra mest, jag är ingen flängig människa utan jag nöjer mig glatt med ett stort glas saft, ett trevligt sällskap, en renbäddad säng och en härligt djup diskussion. Eller så analyserar jag sönder någonting till det att tankarna inte finns kvar. Älskade jag? Absolut? Väldigt innerligt, förmodligen mer intensivt är någonsin. Har jag varit så kär innan? Absolut inte. Den här gången planerade både han och jag väldigt tidigt och snabbt inför framtiden, var vi skulle bo, vad våra barn skulle heta och vilka föräldrar vi skulle vara på dagis. Du kommer vara den konstigaste och knäppaste mamman av allihop. Absolut sa jag. En sådan mamma som de andra önskar att de kunnat vara. Så varför dog det då? Det gjorde det nog inte, kemin finns kvar men dörrarna var för många och han höll öppna allihop. Så tillslut blev det korsdrag och alla vackra tavlor jag så intensivt målat trillade ner från väggarna och där satt jag. Barfota i glassplitter, hand i hand med mig själv och tittade på hur alla minnen och vackra drömmar sipprade ut från min näsa, min mun och mina öron. Hur allting så stilla dog. Kärleken.

Det kommer en dag då man intensivt skriker personen i ögonen: Jag känner dig inte. Det är en läskig känsla. Men sedan kommer en värre dag. Då  man faktiskt känner så. När man möter personen i en ny rock och ser honom/henne bära en ny parfym och bli till något som man aldrig trodde den skulle vara. Då inser man att man faktiskt inte känner personen. Och det är läskigt. Oroväckande läskigt. Mycket värre än skräckfilmer och mörker och spindlar. Mycket värre än massmördare(nåja, kanske inte så läskigt..) Men ni förstår nog.

Då går man ensam hem i sina nya skor som man trodde skulle förändra vardagen och man inser att hur mycket smink man än bär, eller hur många nya frisyrer man klipper så förändras ingenting. Man kommer åka ensam hem och gråta. Och även om solen skiner utanför och även om personen vänt sig om och gått så står man där ensam kvar och andas. Man lever, fast att det känns som man är lite död. Någonting kommer att ändras, när “låten” spelas så morrar man till sina vänner: stäng av för fan. Eller så slutar man äta en viss rätt, eller promenera på en viss gata. Man kanske hatar blå bussar i ett par år eller inte kan överväga en pizza hur sugen man någonsin är.  Man kanske slänger sin vackraste bh för att den inte längre passar, eller så luktar den en dag som man vill glömma. Allting som var prickigt är nu grönt och det som tidigare va grönt är nu ljusblått. Ingenting blir sig någonsin likt igen.

För det blir det inte. Men det betyder inte att det blir sämre. Oftast blir det bättre. Men ändå, när man snurrar runt i det så känns det absolut inte så.