Snön faller, som på ett djur som rister vattnet från sina armar. Ihärdigt ner mot marken. Mörkret omringar oss och låter oss aldrig eller väldigt sällan få uppleva en slags känsla av lojalitet. Den som bara solen kan sätta finger på. Du är den mest fullkomliga person jag någonsin mött säger personen på bussen till någon i telefonen. En skrattar, en gråter, den andra är tyst och den fjärde är bara en sådär långsam person som man inte annat kan än störa sig på. Jag har alltid sagt att jag varit en sommarmänniska, förvisso älskar jag fortfarande mossan och doften av nybadade fötter men med tiden har jag lärt mig att uppskatta den iskalla vinden och mina vita kinder.
Jag blir inte blek om vintern. Jag blir ihåligt genomskinlig och alla hårstrån som någonsin vuxit på min kropp blir svarta, mörka som fält av försvar. De står givakt redo att försvara mig mot denna kylan som bara har börjat. En liten droppe snor dinglar från min näsa och när ingen ser drar jag min nya handske försiktigt över överläppen. Borta. Snorhandske, snorhandskar och burriga halsdukar. Jag möter ett förälskat par på bussen. Han är förälskad. Hon älskar. Det syns så tydligt för en utomstående när en person lämnat ett stadium för att komma in i ett annat. Vissa bara halkar som på ett bananskal mellan förälskelse till kärlek. Vissa tar det flera år för. Andra inte. Mannen i tvmaskinen erkänner att de flesta författare antingen är psykoanalytiker, galna eller så har de haft en konstig uppväxt. Eller så är de bara otroligt lyckliga. Jag föredrar det sistnämnda. Inte för att jag är en författare, men alla som skriver bär också rätten med sig att få kalla sig vad man vill. Det är bara lite ord herregud. Han är smart, skäggväxt och lycklig. Sådär lycklig över att slumpen så många dagar valt rätt väg åt hans fötter. Då silver blir guld och pannkakor fortsätter att vara pannkakor. Igår såg jag Dustin Hoffmans The Graduate för första gången. Jag älskade filmen. Dustin Hoffman är en märklig människa. Tyst men full av konversation i nästan alla sina roller. På sista tiden har jag bara hyrt gamla filmer, för de är oftast bättre. Jag ska se alla filmer i vinter som man “borde ha sett” alla de filmer som jag har missat. Förutom Dustins sagolika skådespel så är det otroligt vackra kvinnor med i filmen. Och kläder. Och jag gillar ju vackra människor och vackra kläder. Har ni någon film jag måste se? Som man måste ha sett?
Ibland orkar jag inte med när folk säger att jag måste radbryta mina texter. Det här är ingen faktabok, heller ingen artikel, det här är om något en skönlitterär gestaltning av mina tankar. Det kanske inte alltid är så lätt att läsa, men det är heller inte alltid så lätt att tänka. Det bara blir så. Hädanefter kommer jag inte radbryta mina texter. Eller i alla fall inte just idag. Det är mycket möjligt att jag känner annorlunda för saken i morgon. Sådan är jag. Har alltid varit.
Desto äldre jag blir desto svårare tycker jag det här med kärlek är. Det är inte alls som på film, inte ens snarlikt, det är heller inte som i böcker eller poesi. Inte som i låttexten man lärt sig att memorera utantill. Det är mer invecklat än så. Vi väljer kärlek förvisso men den drabbar oss också, lurar oss till fortplantning, tvåsamhet och vackra barn i dyra märkeskläder. När man va liten så skrev man lappar och frågade chans. Jag va alltid kär i någon. Ofta sa jag inte till vederbörande utan lät istället tiden gå och mitt hjärta förälska sig i ett par nya vackra ögon, ett intensivt skratt eller en ruffsig pojknacke. Simon, en av mina första pojkvänner brukade jag sjunga tillsammans med framför spegeln. Äta kanelbullar och dricka saft. Och samma soliga dag som jag slog katten ur tunnan på skolgården och blev ofrivilligt krönt till drottning så förväntades jag givetvis att välja Simon till min kung. Det gjorde jag inte. Såklart inte. Jag valde istället Jacob som va utklädd till punkare, hade mascara och färgat sitt vita hår svart. Jag minns att föräldrarna tittade lite konstigt på mig, där stod jag, en 11 årig flicka som va söt som socker och valde en annan kille till min man och gjorde därmed så många hobbyfotografer och föräldrar besvikna. Förvånade. Och framförallt Simon. Min “sjunga-till-Roxette-kärlek”. Det är en blick som etsar sig fast i en, när man gör någon besviken, när man är 15 år och kommer hem full fast att man alltid sagt att man aldrig druckit sprit, eller när man råkar hångla med bästa vännen till den man tycker om bara för att man inte trodde det spelade någon roll. Men det gjorde det och ett vinglas föll till marken och ensam åkte man hem på båten mellan Helsingör och Helsingborg. När man tappat sin bästa väns halsband som hon fick av sin döda mormor (fast när hon levde..men ändå). Alla dagar av besvikelse. När någon möter ens blick i hallen där man står med sin packade väska redo att lämna Bondegatan för alltid och rummet där det alltid spökar och personen sitter på golvet och ber en att inte gå. Men man går för hela världen snurrar och det som nyss kändes så självklart är inte längre rationellt. Hur det känns att se någon man respekterade så mycket i ögonen och känna en ohygglig tomhet och möta den där blicken som brukade få en att le som nu bara svamlar av korta ord och olycka. Alla tårar i mascara som gråts mot axeln på personen man kommit till att hata. Och det som är värst är inte det att det är över. Utan det som gör mest ont är att det aldrig någonsin började. Nu röker han cigaretter mot husknutar och jagas av modellagenturer i Stockholm och där ligger jag ligger i en nyinköpt bikini från Köpenhamn och dricker eftermiddags-Sangria. Två månader senare har jag vuxit tre meter, lämnat en flicka bakom mig och blivit någon annan. Jag vet bara inte vem? Prata inte säger jag och skvätter lite i sanden och säger: det här är sista gången vi ses sedan lämnar vi varandra som fåglar som lämnar den fågeln de aldrig var menade att flyga med. Och han förstår ingenting. Inte jag heller. Vad är värst? Att lämna eller att tvingas gå? Besvikelsen i hans ögon är lika ihärdiga som tårarna på begravningen till vännen min som självmant valt att inte fortsätta att leva i detta kaos. Det va han som brukade säga att mina ögon va finast som de va nakna, utan smink. Han va personen som spelade musik och sa “man lyssnar inte på dunket man känner om texten är ord som berör”. En mening jag lärde mig så småningom att behärska. Ibland satt jag fastklistrad vid bakom hans rygg på en röd motorcykel och hörde hans röst skrika: vi lever för helvete, vi lever. Men nu är han död. Ligger och ruttnar någonstans på botten av staden jag flyttade ifrån. Vackra blå ögon som lämnade jorden för en annan värld att leva i. En pistol, inget farväl, tårar. Besvikelsen när den är som renast och pepprar en bakifrån med snöbollar i ett krig man inte självmant valt att delta i. Och får en att nästan, nästan välta omkull. Men det gör man inte. Starka kvinnor sitter inte ner förutom då de äter middag. Vi ska stå. Allihop ska vi stå till mannen bredvid oss drar ut stolen. Först då ska vi sitta. Förstå då kan vi möta besvikelsen i våra ögon när vi i förbifarten möter vår blick i den nypolerade gaffeln. Först då kan vi sitta.