En gång kom jag hem till min lägenhet och såg till min stora förvåning att där låg en fotbolls-dörrmatta utanför lägenheten jag bodde i. Samma dag målade jag blommor på namnskylten och det var nog då vi slutade tycka om varandra. Om vi nu någonsin gjort det på riktigt eller först samman av tristessen av att vara ensamma. Gud vad sorgligt det låter i efterhand. Det var det absolut inte. Stundvis väldigt roligt, många våfflor bakades och många skratt bubblade fram. Vad lärde jag mig av detta då? Jo, att när man börjar kriga med någon man bor tillsammans så är det nog dags att flytta ut. Och att om man inte är kär så ska man inte vara tillsammans. Vilket jag också gjorde, flyttade, kastade ner alla mina saker i en väns IKEA-påse, köpte en hamburgare och pustade ut. Ekade i en tom ensam lägenhet och kröp upp i sängen bredvid en tjejkompis och grät lite: “tänk om jag aldrig någonsin på riktigt kommer att bli sådär riktigt förbannat kär”. Det blev jag ju också, något år senare. Men det var inte särskilt enkelt det heller. Men ändå trevligare på något vis, att inte internkriga, slippa kolla på sportnytt varje kväll klockan 22:00 och att älska. Krypa ner i en varm famn och vara sådär förbannat kär. Vad lärde jag mig av det då? Jo att det inte alltid räcker, hur gärna man än vill att det ska göra det så gör det inte alltid det. Men tacksam över att innerligt att ha älskar är jag, att kunna älska är det finaste som finns. Att känna att någon annan än en själv är så viktigt för en. Att vara en del av ett team. Att bry sig. Att… och allt det där andra.. Men nu sitter jag där igen i biosalongen bredvid en tjejkompis och även om vi kollar på en komedi och jag borde skratta så gör jag det inte. Tänk om jag aldrig?
(Någon sa så fint en gång att om man kan älska så kan man leva. Att om man kan älska så vet man meningen med livet. Jag vet inte ens vem som sagt det, eller om jag bara hittar på. Men jag tror nog på det. Att det stämmer. Att få dela lyckan med någon såväl som tårarna är att känna sig levande.)
{ 0 comments }