Bild lånad av Sophie.
Ibland älskar jag när folk säger de mest självklara sakerna. Jag minns när Sophie och jag i höstas satt och drack en kopp kaffe eller två på ett av Stockholms minsta fik och pratade om kärlek. Hur hon tuggade på något som smakade sött och tittade mig in i ögonen och sa:
“Jag har kommit fram till att bara för att någon tycker om mig så behöver jag inte tycka om den tillbaka. Bara för att han är snygg så behöver jag inte automatiskt känna något, eller att jag borde känna något. Det känns som att vi tjejer blir så tacksamma på något sätt, så fort någon tycker om oss så tycker vi automatiskt om personen tillbaka.”
Jag gillar ju att skriva om kärlek, det har ni nog märkt, men jag har lagt det på hyllan ett tag. Inte bara skrivandet i sig, utan faktiskt hela kärleken. Det känns rätt skönt. Lite befriande. Och spännande. Ett tag skrev jag så många fina saker om någon som tillslut bara var rena önskningar. Orden var inte mer sanna än replikerna i en romantisk komedi eller orden i en kärleksroman under kudden. Illusionen av kärleken gör så ont, att inse att man inte känner personen som man vaknar bredvid varje morgon och delar adress med. Att verkligen inse att man inte gör det. Men det finns också så mycket mer än kärleken mellan två personer, som förälskelsen till livet. Hur klyschigt det än må låta. Hur man kan vakna fnittrig av att en liten fågel flyger förbi ens fönster, eller hur underbart en kaka kan smaka, hur roligt det kan vara att bli inlåst på en toalett, eller hur regnet både känns kallt och varmt mot kinden. Att intressera sig för sina vänner. Att lyssna. Att verkligen lyssna. Det är också kärlek. Att göra en god pasta med tryffel, ringa sin mamma och säga att man saknar. Klappa en hund på tåget, eller vinka till ett litet barn i rosa keps. Att leta efter vårtecken, hitta några, att sitta i t-shirt fast att man inte borde på en uteservering och dricka ett glas rött. Lyssna på en låt, dansa lite. Hitta nya låtar, nya danser, att vara nyfiken. Köpa läppglans och dofta gott, det är underbart att göra saker för sig själv, som man brukade göra för någon annan. Som att göra sig lite extra fin en vanlig dag, köpa vita underkläder med rosetter på, och locka håret. Jag säger inte att singellivet är särskilt kul, för det tycker jag nog inte. Det är inte riktigt min grej. Om jag ska vara ärlig. Men det är så hemskt nödvändigt. Verkligen, att stå på egna ben, att inte smsa någon bara för att man inte kan/vill vara ensam. Att somna ensam, vakna själv. Det är inte alltid så roligt, ibland är det nästan lite sorgligt och då ringer jag en vän eller två och så äter vi pannkakor eller bokar en resa så man har något att längta efter. För om kärleken inte är på riktigt så är den liksom ingenting att ha. Det har jag lärt mig.
Och att hålla kvar vid något som gör ont är bara ett destruktivt tåg som stormar på väg in i det tomma intet. Och det är ju inte så bra. För vem vill egentligen sitta på ett sådant tåg? Vi vet hur det slutar, men ändå så kan vi inte riktigt förmå oss att hoppa av. För i backspegeln är skogarna gröna, träden höga och blommorna underbart lila. Där spelar den underbaraste musik. Men tåget stormar snabbare och snabbare mot något man inte vill. Det är enkelspårigt och istället för att bara dra i nödbromsen och hoppa av i den tomma ödemarken (som först är så ofantligt läskig, värre än skräckfilmer och så) ett tag så fortsätter man envist vidare. För tänk om tåget, mirakulöst vänder. Man klamrar sig fast vid ett falskt hopp om en kärlek som aldrig existerat. Mirakel inträffar sällan, det vet vi ju om. Men så en dag så fattar man mod, för att man har börjat att inse saker. Till exempel att man måste se folk för vem de är. Och inte för vad man önskar. Och då drar man i bromsen och hoppar av. Och de första stegen är läskiga. De andra nästan värre och de tredje lika så. Men så har man lärt sig en ordentlig läxa, vuxit ett par centimeter och fått lite mer skinn på näsan. Och gud vilken tid det tar, inte två tre veckor eller så, nej, nej, det här är ett långt projekt, nästan som en fast anställning under ett år. Under den tiden är det så lätt att bara hoppa på ett nytt tåg, eller fortsätta med någon annan som ingenting har hänt. Låtsas att det också är kärlek. Blunda och kyssas.
Men jag håller med Sophie, och jag tror på hennes självklara tes om att man inte bara ska tycka om någon för att den tycker om en. Man är värd mer än så. Man måste känna efter själv. Välja vem man ska bli förälskad i. Och förhoppningsvis så väljer den en tillbaka. Och det är nog det som är kärlek.. när man lämnat allt det gamla bakom sig och bara valt personen framför en för att man verkligen vill, inte för att man borde. Inte för att man är rädd för att vara ensam. Och inte för att det passar i tiden, inte för att den är kär i en och man är tacksam. Utan för att man verkligen inte kan tänka sig att inte få vakna bredvid den… och bara dofta lite grann. Hej du underbara kärlek!
{ 11 comments }
