Efter lunchen så tittade hon på mig och sa: “Katja, om man bara ser dig på bild så tror man att du är en lugn “kvinna” som är vacker och pratar lugnt och är så vuxen på något sätt. I själva verket så är du ju ganska så sprallig, flamsig och knäpp”.
Mimmi är tjejen till höger. Visst är hon vacker? Hon är ganska så rolig också, allergisk mot pollen och så dricker hon mycket kaffe fast att hon inte tål mjölk. Hon är en grym dj, copywriter och vän. Första gången jag såg henne så tänkte jag “jisses en sån där snygg modetjej”. Hon är fortfarande en snygg modetjej men också så mycket mer. Vi brukar äta roliga luncher på fredagar och ibland (hittills bara två gånger) har vi haft skrivstuga, då vi gett varandra ett ämne och skrivit noveller. När jag får skrivkramp eller grammatik-ångest så mailar jag henne (för det händer ju ibland). Jag gillar Mimmi. Hon får en vit kamel av mig.
…vi till slut alltid hittar fram.
Jag brukar inte skriva om gamla kärlekar. Det kan kännas lite för privat och kanske lite konstigt. Men så hittade jag den här bilden på min första kärlek som jag var tillsammans med i tre år och tänkte vad katten spelar det för roll. Det var ju flera år sedan och han kommer alltid att vara ett fint minne.
Det började så här…. Han var tillsammans med en av mina bekanta. Jag dejtade hans vän. Vi tittade på varandra i tre sekunder. Kanske två, över en öl på väg mot Köpenhamn (det var på den tiden då båtarna gick direkt från Helsingborg till Köpenhamn). Dagen efter lämnade han henne och sa att han hade hittat den han skulle vara med (eller egentligen så skrev han det på mIRC så att alla kunde se, vilket var stort på den tiden). Han brukade röka cigaretter och stå lutade mot tegelstensväggar (ofta tjatade tjejer om hur snygg han var, vilket gjorde mig stolt), iskalla blå ögon och mörkt sotigt hår, perfekt hy och långa ben (lika långa armar). Vi kände varandra inte, faktiskt inte alls men ändå så visste vi att vi skulle vara tillsammans. Är det inte mysigt det där att man kan träffa någon och utan att den sagt något så vet man, man bara vet, vad personen tycker om för mat och att man hånglar på samma sätt. Att man är så rätt tillsammans. Att man kommer vakna lyckliga morgonen därpå och så många andra morgnar. Jag var 15 år. Han var ett år äldre. Ingen kommenterade någonsin att vi lämnade personerna vi var med för att vara med varandra, ingen ifrågasatte det. Ingen blev arg. Det bara var så liksom. Så det skulle vara. Jag tänker sällan på honom idag, fast att vi var fastklistrade i tre år och hade ett gemensamt smeknamn. Men ibland passerar ett minne förbi och då ler jag, tänk så unga vi var. Vi spenderade varenda sommar i hans trädgård, vid stranden eller så lekte vi med familjens hund Batman. Ofta gick han mig på nerverna, men för det mesta så gjorde han mig väldigt glad. Men en dag så vaknade vi, och väldigt plötsligt ville jag åt höger och han åt vänster och lika självklart som vi funnit varandra lämnade vi varandra. Fast den här gången frågade folk varför, och några månader senare så fick jag ett sms av hans lillebror “Katja jag saknar dig så mycket, vi saknar dig allihop”. Och jag saknade länge, gud vad jag saknade, kluddade hans namn i mitt matematikblock och letade efter andra killar som var 187 cm med iskalla blå ögon och mörkt hår. Så ihålig jag kände mig utan honom, väldigt länge. Lika intensivt som kemin blossat upp mellan oss dog den och även om jag letade efter den så fanns den inte där. Förälskelsen hade övergått i något annat, vänskap kanske, likgiltighet eller vardag. Jag minns inte längre. Och trots alla tårar och hopplösa meningar som “jag kommer aldrig någonsin bli så kär igen” så blev jag det. Lika plötsligt dunkade mitt hjärta ivrigt igen. Bara sådär utan förvarning. Men med en massa leende och en stor härlig croissant. Det hela började på en nattklubb… (men den här tar vi en annan gång, en kärlek i taget.)
Och ibland så tänker jag oavsett hur sorgligt och realistiskt det än låter, att vissa kärlekar kanske bara dör. Man får kanske bara njuta just nu, just här och så mycket man bara kan. Tillåta sig själv att vara lycklig. För lika konstigt som man hittade varandra så tappar man varandra. Lika naturligt. Men så en dag så kanske, kanske man bara hittar någon som man trots åren fortfarande blir lite generad av, som man aldrig slutar fascineras av och som man alltid kan prata med. Jag hoppas det i alla fall…
Det här inlägget tar jag säkert bort. Det kanske var lite väl personligt. Eller så var det bara fint. Kan inte riktigt bestämma mig. Typiskt.
