Med ord så kan man om ens bara i ett par sekunder, vara precis vem man vill. Ingen kan hindra en, bara ens egna tankar. Man kan också vara precis var man vill. I famnen på den man älskar (som egentligen bor någon annanstans, eller som inte ens vet att man existerar). Exempelvis. Man kan vara på ett hustak i Paris, en sandstrand i Spanien eller på en nattklubb i Berlin. Kyssa personen man aldrig vågade, skriva mailet som aldrig blev av. Återuppleva den bästa dagen i sitt liv om och om igen. I den råaste detalj återuppleva varenda millisekund så innerligt nära att stunden nästan är bättre nu, än vad den var då man upplevde den. Bära högklackat trots skoskav. Göra elaka människor snälla. Och skratta med sådana som aldrig ler. Man kan åka tillbaka i tiden och säga “snälla stanna” och ändra på stunden då man pekade på dörren och sa “du borde gå”.
En vacker dag, någon gång i framtiden ska jag skriva en bok om alla sommarnätter, taxiresor, all förväntan och alla härliga varma skratt. Märkligt det där, att man kan möta främmande människor, personer som man aldrig träffar igen. Men som ändå lämnar avtryck, som stannar kvar. Som blir en ny fräkne på näsan, eller ett par minuter av ens liv.
Vi springer från festen, det är vår, höst eller sommar. Jag minns faktiskt inte, vi har varit på en fest med massa människor som av någon anledning inte tyckt om oss särskilt mycket. Kanske var det för att vi var för unga, pratade skånska eller bar märkliga kläder. Hur som helst så ringer vi en taxi, vi är i Stockholm och ska dansa. Efter oss genom dörren och ner för trappan springer han. Och precis när jag ska hoppa in i taxin så drar han mig i armen och viskar ”ska ni verkligen gå?”, jag smäller igen dörren och vinkar åt hans besvikna min. Just idag är det bara du och jag, vi är bästa vänner och inga killar, inte ens den här ska någonsin få spela någon roll.
Jag sitter i en taxi med två killar, en är en gammal vän, den andra är hans vän. De ska släppa mig på vägen. Det regnar utomhus och jag fryser. Bredvid mig sitter en kille med långt lockigt mörkt hår. Han tittar på mig som om vi känt varandra hela livet och ler sådär konstigt. Ni förstår säkert hur jag menar. Pratar med mig likaså. En vacker dag kommer du gifta dig med någon som är som jag, men inte än, inte riktigt än, du är inte redo. Hur menar du säger jag och bubblar av skratt åt alla dessa konstiga påstående. Jag är snäll, trygg, stabil och precis en sådan som man ”egentligen” ska ha. En vacker morgon vaknar du och inser att det är precis vad du vill ha. Jag kliver av. Han vinkar mellan regnet.
Vi är i Frankrike, balkongdörren är öppen och radion spelar disco, precis som i en film så står han där, fransmannen med blå ögon och mörkt sotigt hår. ” I love you ”, säger han och skickar hundra sms med olika kärleksförklarningar. ” Stay in France, marry me ”. Han är för ung för sitt bästa och för vacker för att någonsin kunna förstå. Vi dansar tre nätter i rad, dricker bubbelvatten mellan musiken och han överöser mig med kärlek som egentligen inte är mer äkta än väskorna på marknaden uppe i bergen. Men vad spelar det för roll? Vi är i Frankrike.
På ett tak i Los Angeles minglar vi runt och badar i en pool, eller jag badar inte, utan står och lutar mig över kanten och försöker urskilja folk nere på gatorna. Jag letar efter något, men vet inte riktigt vad. Han ställer sig bredvid mig. Egentligen är han inte ens särskilt vacker, men han har fräknar är två meter lång och verkar extremt obrydd. Han är totalt trygg i sig själv, fast att han borde gå ner ett par kilo och vara ute i solen lite mer. Han är en sådan person som inte gör någonting särskilt men som ändå alltid lyckas. Utstrålning antar jag att det kallas. Jag ska visa dig en sak säger han, tar min hand som är klibbig och varm av solen, trycker på hissknappen så att dörrarna öppnas. Försiktigt ställer han sig bakom mig och pekar på spegeln. Titta, du är otroligt vacker.
Jag sitter utanför hans lägenhet, klockan är sex på morgonen och han är och handlar mat. Jag har redan räknat alla tegelstenar flera gånger, vet vad alla heter som bor i porten och kan stava till gatan både framifrån och bakifrån utantill. Flera gånger har jag suttit just här, på den här trappan och väntat. Jag fryser lite och skrattar åt fiskmåsarna som kivas om soporna. Solen fnittrar bakom husen och snart är det lördag och folk kommer att vakna. Jag ler, fast att mina fötter ömmar och mitt hår luktar rosa vodka. Kom nu prinsessan säger han, precis som han alltid gör, och håller upp dörren. Han luktar kebab och värme. Jag vill pilla runt med mina fingrar i hans hår.
Vi ligger på stranden, det är morgon och vi har sovit här, vi är bästa vänner och har hela livet framför oss. Det vet vi om. Vi planerar liksom jämt och ständigt över hur allting ska bli, var vi ska bo, vilka kläder vi ska bära och hur vi ska älska. Tror du att vi någonsin kommer att gifta oss, frågar jag. Jag hoppas inte, vi är helt enkelt för roliga för att gifta oss, säger hon. Jag instämmer. Vi är för roliga. Sedan äter vi de sista kexen, varsin banan och håller varandra i handen. Jag älskar dig. Jag älskar dig också. Vi somnar om i sanden.
Alla dessa nätter…
När jag gillar något så gillar jag det väldigt mycket. Som den här låten watch?v=Q5d7HcD_X3Y, den lyssnar jag på hela tiden. Exempelvis. Den gör mig väldigt glad. Igår när jag gick och la mig så skrattade jag på ett sätt som man nästan bara skrattar på som ett litet barn. Extremt ohämmat, öppet och på riktigt. Barnsligt. “Jag har nog aldrig någonsin varit så lycklig som jag är just nu”, sa jag mellan tårarna och skrattet.