Jag har en granne. Egentligen så har jag ju flera, ganska så självklart med tanke på att jag bor i ett hus med över 60 lägenheter. Ibland känns det lite som en finlandsfärja. Jag vet inte riktigt varför och hur det har blivit så, men det bor inte en enda särskilt normal person i hela huset. Inte en enda. Heller inte jag, såklart, men jag hade nog uppskattat att vara den märkliga, nu smälter jag lite beigt in i kaoset. Jag är en av alla andra udda människor som lyckats köpa en lägenhet i just det här huset. Killen som alltid går i sandaler bor här, oavsett om det är vinter eller sommar så traskar han alltid runt i sitt bruna sönderslitna par. En gång pratade vi med varandra, han verkade faktiskt ganska så trevlig. Lite besatt av att prata om regn, men det kan man ju få lov att va. Kvinnan med för mycket smink bor en våning under mig, hon som alltid har en massa män som kommer och går, farbröders som luktar av tuggtobak och har flottigt gråsprängt hår. Hon hämtar aldrig sin post. Någonsin. Den väller över postlådan, ner på stengolvet och efter ett par veckor har den bildat ett berg av obetalda räkningar och diverse färgglada skrikiga reklamblad. Då slänger någon den. (Inkasso måste älska henne, tänker jag.)
Gubben på plan ett pratar alltid lika ivrigt med alla om hur man ska förändra huset, göra det bättre, själv gör han ingenting åt saken, men ändå så avundas jag hans påklistrade engagemang. Han är också den som sätter upp märkliga lappar om allt möjligt, överallt, som att Clas Olsson har någon obskyr realisation på muttrar, eller att veckans bananer är billigare på Coop än på ICA. Vi kallar honom Janne, han heter ju det, så det känns mest logiskt. Sedan har vi min fiende, jag vet inte varför det har blivit så men vi krigar, hon avskyr mig. Och därför avskyr jag henne. Hon pratar norrländska och har indiskt vackert kolsvart hår, knubbiga knän och mörka intensiva ögon. Ganska så vackra sådana. Hon röker, hela tiden, doftar gammal engelsk pub och friterad mat. Hon muttrar surt i trappen och ska alltid bråka med mig om tvätten, om jag hinner bli klar, om jag är säkert på det, om jag verkligen är säker på det. Jag blir alltid klar! Hon handtvättar sina bhar, som är stora som hus och varje gång jag ser det så tittar jag förskräckt på henne, med en äcklad avsmak, man kan tvätta sina underkläder i tvättmaskinen, tänker jag. Vi lever inte på 20-talet.
Killen som bor alldeles nästan precis bredvid mig är ganska så snygg när man tittar noga, han är lika gammal som jag (ungefär), pluggar någonstans i stan och traskar omkring med sin ACNE-portfölj, välkammade frisyr och doft av dyr fransk eu de cologne. Hans något genomskinliga typiska stockholmstjej till flickvän (blond sådan) flyttade in för ett par veckor sedan och nu på deras ytterdörr hänger en hemmasnickrad (svart text Times New Roman, A4-format) skylt med deras namn. Som om hon var tvungen att göra det klart för alla att hon bor där. Pinka revir helt enkelt. 1,5 trappa upp bor ett par med tre hundar, alla ser likadana ut (alla är precis lika fula, hundarna som människorna). Nya personer flyttar in, andra ut, men vi har alla något gemensamt. Vi är precis lika konstiga, fast på varsitt sätt. Jag finner ro av att hälsa på den asiatiska äldre kvinnan som saknar tänder, hon som alltid sitter i trappen och röker, hon som vägrar att hälsa tillbaka. För mig är hon hemma. Likväl som Jannes ivriga snack om bostadsrättsföreningen är hemma och högen av inkassobrev som möter mig varenda gång jag öppnar porten. Mitt hem är här, på Värtavägen, i kaoset.
{ 3 comments }