September 2011

Jag öppnar dörren till den lilla jamaicanska restaurangen på Folkungagatan och han sitter redan ner vid ett litet bord längst in i lokalen och väntar. Han viftar med händerna och muttrar någonting, jag hör honom inte, men går med fast beslutsamma steg mot honom ändå. Det här ska gå bra, det här är sista gången jag anstränger mig, tänker jag. Och den här gången ska allting bli precis så som jag vill. Som vi båda så intensivt önskar. Jag har redan bestämt mig för vad vi ska prata om, vi ska skatta, diskutera och sedan ska vi förhoppningsvis gå hem, hand i hand och tända en brasa, lyssna på musik och korka upp en av de  alla flaskor vin som vi tillsammans köpt under en av  våra resor. Han säger att jag är vacker, håller min hand och pratar i flera minuter om hur mycket han saknat allt. Den här gången kommer allting bli annorlunda. Det är vad han intygar mig och jag tror honom. Vi har förändrats, växt upp, varit ihop, varit isär och nu kommit till insikt och insett hur tråkigt allting är utan varandra. Vi pratar väldigt naturligt och snabbt, hoppar från ämne till ämne, en naturkatastrof nämns, en bokrecension, en vacker ny designer har flyttat till stan och så precis innan maten kommer diskuterar vi vilka blommor som bäst överlever vintern, utan någon direkt kunskap i botanik har vi båda väldigt olika och klart bestämda svar. När varmrätten kommer in har vi under våra 40 minuter på restaurangen pratat mer än jag pratat med någon annan, på alla de månader vi varit isär. Restaurangen är klibbig, folk är något onyktra och alla sitter tätt ihop på träbänkar. Vinterkläderna är strödda över restaurangen som färgglatt godis. Musiken är glad och inredningen är något obestämd och tafatt. Precis som den i en lycklig familjs vardagsrum. Utanför fönstret snöar det och kylan stormar längs reklamplakaten och människor som passerar restaurangen ser ut att frysa, de håller nämligen varandra hårt i händerna. Jag kan tänka mig att restaurangen är vacker på avstånd, att den doftar av värme och märkliga rätter. Utstrålar något nytt. Men trots all värme så lockar ingenting på menyn, och då äter jag  vanligtvis det mesta. Jag tar en sån och sån, säger jag och pekar på två rätter utan att ens göra ett försök att uttala deras vackra exotiska namn. Det finns ingen tid för krångel och trots att maten inte är särskilt god så låtsas jag att den vore det. Den smakar som, säger jag och försöker snabbt komma på en lögn, men min fantasi kommer inte på någon och mina generade kinder avslöjar mitt tappra försök. Han brister ut i skratt (han har flera skratt, ett i jobbet då han ska vara artig, ett då han ser något rolig på TV, ett annat när han blir irriterad över en journalists felaktigheter och så det här skrattet, det jag tycker om bäst, det när han har avslöjat mig och skrattar stolt åt mitt försök att rädda situationen.) Sedan äter vi dessert (sådana är svåra att misslyckas med) och plötsligt ställer han sig upp och säger att han måste fotografera mig, att han alltid vill minnas den här kvällen, då jag kom in i en röd kappa en vinterkväll på en restaurang som inte serverade någonting jag tyckte om. Precis när han ska resa sig upp för att ta bilden så stormar ett par högljutt ut från restaurangen, de har väntat i över en timme på sin mat och mannen är förbannad på hela världen. Kvinnan skäms. Deras kväll är förstörd. Jag är så glad, att vi inte är sådär, säger jag, att vi inte blir så arga för sådant. Och så skrattar vi och minns mamman och sonen som ställde till med en scen då deras pizza inte var tillräckligt varm en sommarkväll för något år sedan på en pizzeria utanför Norrköping. Vad vi gjorde där, i Norrköping, det är en helt annan historia som även den förtjänar att få ta plats.

Vi äter upp och betalar, bråkar lite om vems tur det är (vi bråkar alltid om det), öppnar dörren och lämnar den bullriga miljön bakom oss. Kylan fräter på min hy och mina ögon börjar att gråta. På vintern gråter jag dagligen, det är som att mina ögon inte tål den intensiva kylan. Och han gör, som han alltid har gjort, lägger sin hand på min nacke, och leder mig genom vinterstaden. Precis utanför hans port, där jag en gång brukade bo stannar vi och tittar upp mot balkongen. Den som nu är en helt vanlig balkong var inte för allt för längesedan en stor del av mitt hem. Då var den klädd i blommor, mattor, filtar, böcker och nu är den täckt av snö. Den lilla lampan i sovrummet hänger kvar, och rummet som alltid varit så varmt  och tryggt ser nu kallt och ihåligt ut. Vi stannar. Plötsligt har alla livliga diskussioner tagit slut, fnittret från rödvinet tystnat och stämningen dött och blandats upp med snön på marken. Han går in, jag följer inte efter och det här är sista gången vi ses, fast det vet vi ju inte då. Vi vinkar inte ens adjö när vi skiljs åt, jag bara går.

{ 5 comments }

Vi har startat en bokklubb och första boken som vi ska läsa är Patti Smiths – Just Kids. Två dagar efter beslutet är hon överallt. Första gången jag ser henne är på DNs kultursidor, en platt résumé sammanfattar kort hennes liv. Någon vecka senare är hon i Sverige och tar emot ett pris, Polarpriset närmare bestämt. På en vanlig onsdagslunch pratar en kollega oavbrutet om henne,  medan en vän från Finland samma dag skickar en bild på henne och skriver ”She’s magic Katja”. Hennes plötsliga (och något framfusiga) närvaro i min vardag irriterar mig. Vem tror hon att hon är? Och så en augustikväll sitter jag likt de flesta andra kvällar i sängen med en kopp te, läser ett par rader i en Bodil Malmsten och vem tror ni inte dyker upp? Om Patti Smith såklart. Då öppnar jag boken (för om Bodil gillar henne så borde även jag), Just Kids, som legat slängd på hyllan och som redan hunnit samla damm. Och så bara efter ett par kapitel förstår jag, hon är faktiskt magisk. Den där Patti Smith.

{ 0 comments }