From the monthly archives:
Om ni undrar varför min blogg är så otroligt ful så beror det till stor del på att jag inte kan bestämma mig hur den ska se ut. Till stor del är något av en underdrift, då jag faktiskt inte kan ta ett ordentligt beslut. Och så fort jag fyller den med lite färg så ångrar jag mig genast. När den ser ut som den gör nu irriterar den mig knappt, vilket jag ganska så förståeligt tycker är bra.
{ 0 comments }
Väl på tåget mot Skåne skrev jag ett inlägg som försvann. Som nu återfann sig själv. Tack du kära datormaskin!
När min syster blir arg så skakar hon på huvudet. När hon har en dålig morgon öppnar hon alltid dörren till badrummet och tittar förskräckt på mig där jag sitter i badet; du har inte diskat. Sedan skäller hon på mig för saker som jag inte ens tycker att jag borde göra. Som att diska. Exempelvis. Jag äter ju aldrig hemma så varför ska jag diska? Och att jag dricker ett glas vatten om dagen, vad spelar det för roll? Jag städar toaletten, hon diskar. En överenskommelse som inte behöver göra sig svårare än så. Till nästa morgon då hon återigen öppnar dörren och blänger argt på mig och säger att hon alltid är den som får diska.
Vi pekar på en tavla och frågar om hon tycker att den är fin. “Förskräcklig”, blir svaret vi får. En vecka senare pekar vi på samma tavla. “Avskyvärd”. Däremellan äter vi tårta, dricker kaffe ur slitna koppar och petar på våra desserter. Besöken är ungefär desamma, vi pratar lite mer ibland. Det beror på hur hon mår. Hur mycket hon minns. Om hon är glad, har varma händer och har fått en god natts sömn. Hon fryser jämt, med äldre brukar det vara så. Och så pekar vi igen för att kolla om hon är konsekvent i sina svar. (Om hon fortfarande finns kvar där inne.) Vad tycker du? “Inget för mig”.
Hur förklarar du det här säger min geografilärare högt. “Jag trodde du var smart”. Det känns nästan förskräckligt att du ska få ett MVG i kursen med tanke på dina svar. Men jag har inget val. Så får du inte säga, tänker jag, medan jag tittar konfunderat på honom. Jag som brukar ha så rappa svar. Vad har jag nu ställt till med? Fråga 5 “Nämn alla länder som är med i EU”. Av någon anledning har jag bara svarat franska orter, sjöar, berg och mindre byar, platser som jag inte hade någon aning om (att jag själv visste) fanns. Mitt svar ser ut som en fransk kartorgie. Frankrike är väl med i EU?
När han blir nervös ska han jämt vara rolig. När han gör sig rolig blir jag arg. När andra skrattar (för ofta är han ganska rolig) så tittar jag argt på honom med en kall blick som säger; vi tar det här när vi kommer hem. Men det gör vi aldrig, för när vi väl kommit hem så har vi redan hunnit börja bråka om annat.
Jag hörde att du gick på stan med en liten utländsk tjej och höll henne i handen. Han skrattar. Nej, det är faktiskt inte roligt och du får absolut inte skratta. Han skrattar ännu mer. Personen som såg er, tyckte att hon var söt. Han skrattar hårdare. Nu blir jag ledsen, jag blir det. Varför skrattar du? Kom, säger han och drar mig i handen ner för trappan på restaurangen där vi ska äta. En herrtoalett, en damtoalett och en spegel. Titta! Han ställer sig bakom mig och pekar mot vår spegelbild. Han är lång. Jag är kort. En liten utländsk tjej, som är söt, säger han och pekar på mig och skrattar; (trodde du på allvar jag skulle hålla någon annan i handen?)
{ 0 comments }
I min plastkasse har jag tre böcker, varav en är Stig Dagermans Bränt barn. Stig var otroligt begåvad och när han gett ut ett par böcker, blivit känd och tjänat en hacka så dog han. Eller dog, han tog sitt liv, även om det också är ett sätt att dö. Boken Bränt barn skrev Stig när han var lika gammal som jag, på sju veckor. Väldigt imponerande, sju veckor är inte ens ett svenskt barns sommarlov. Sju veckor är ungefär den tid en hund är dräktig, minus en vecka eller två. Hur som helst så skrev Stig om Alma, modern i boken som dör tidigt i berättelsen, om fadern som var kall och fascinerad av det vackra. Boken handlar om Stig själv, fast han kallar sig Bengt, och om hur han hade det när han var ung. Boken finns utgiven i flera länder och är välkänd. Nästan alla har läst den. Alla som gillar att läsa och som vet skillnaden mellan en bra och dålig bok.
Jag är inte en av dessa personer. För oavsett hur begåvad Stig var som författare (och hur mycket jag än älskar Att döda ett barn) så är Bränt barn inte för mig. Hur jag än försöker så hamnar jag bara på sida 72 och mina ögon vägrar att läsa ens en sida längre. Detta trots flera försök. Först läser jag den hemma i sängen, därefter på ett fik, sedan på bussen (där jag kan läsa nästan allt), men oavsett sinnesstämning och plats så går det bara inte. Sida 72 – men inte längre.
Något skamset står jag på stadsbiblioteket som om folk på allvar lyckats genomskåda hur jag vägrat läsa Bränt barn. Och precis när jag greppat tag om en nyhet och ska gå vidare till trappan mot skönlitteratur så tjuter larmet. Pinsamt, tänker jag då en en hel skolklass stirrar på mig där jag generat står med Underjorden av Malte Persson i handen och tjuter. Förskräckt ställer jag tillbaka boken, passar då också på att smuggla fram Bränt barn och de två andra böckerna från min plastkasse. Och så är stunden över, och trots ett larm och en stirrande skolklass och det faktum att jag går hem utan Underjorden (som jag lovat mig själv att låna) så måste jag medge att jag kom lindrigt undan. Jag vägrade trots allt att läsa en klassiker. Vilket säkert är något som är straffbart på flera platser i världen.
{ 0 comments }