Det här var på den tiden då jag inte visste något annat, eller hade upplevt särskilt mycket alls. Då vi ljudlöst brukade ligga i en smulig lägenhet bland vackra Patriciervillor på höjden och lyssna till varandras tankar och inbilla oss att vi kände doften av Pålsjöskogens vackra promenader. Nöja oss med det och inte kräva särskilt mycket mer av livet. Förutom Coldplay såklart, då inget annat var accepterat eller ens värt att dansa till. Och dansa, det gjorde vi ofta mot det knarriga trägolvet med öppna fladdrande gardiner i fönsterna och varsitt billigt Helsingörsvin i handen. Jag minnas hur okomplicerat allt var och hur framtiden kändes avlägsen, eller inte ens var något vi talade om. Hur vi faktiskt trodde att vi talade perfekt engelska, fast att vi inte ens kunde skilja på en enkel sak som they och them. Vi hade bestämt oss för att aldrig bli vuxna, något som var ristat i sten (och på riktigt i parkettgolvet). Vi brukade stå barfota på den blåsiga balkongen och beundra Tågaborgstanternas vackra kläder, om söndagar läste vi tidningar på danska, i ugnen glömde vi kakor lite allt för ofta och nästan dagligen lånade vi varandras skor, då vi hade ungefär lika stora fötter. Jag var sjutton år, och vad visste jag om livet? Inte särskilt mycket, inte särskilt mycket alls, men att jag var en jävel på att koka pasta, det hade jag förstått.
Visst känns det så ibland, visst känns det så.
När jag inte har någonting att skriva om blir jag arg. När jag blir arg biter jag ihop mina tänder, hårt. När jag gör det får jag huvudvärk, när jag får huvudvärk kan jag inte skriva. Och så börjar det om. Det värsta som finns är när man är irriterad och någon påpekar det “har du en dålig dag”, “du ser lite nere ut”. Snälla söta mänsklighet, låt irriterade människor va! Dock är det roligt, bland det roligaste som finns att reta människor som är irriterade, och så börjar även det om. Hela världen är så dubbel på något vis, det som är bra är också lite dåligt och vice versa. Vilken dåre har gjort det så?
Eftersom jag vet hur jobbigt det är att vara irriterad tänkte jag skriva en fredagslista med härliga saker, som även den mest irriterade person kan förstå är bra. Till alla er som har en dålig dag:
- Ni vet när man vaknar, en sådan dag då man inte har en tid att passa. Då man ligger ensam i sängen eller med någon som man tycker om. Men allt är tyst. Precis allt. Täcket är varmt och rummet svalt. Solen bestämmer sig för att kika in genom persiennerna och leka fint mot tapeten. Och där ligger man och tittar på det, detta mästerverk, som om man aldrig gjort något annat. (Eller haft en p-bot eller så).
- Att sitta på ett fik och smaka på den godaste kopp kaffe man någonsin druckit. Hur härligt mjölken skummar runt på tungan. Hur koppen känns len mot ens fingrar, hur kaffet har den mest perfekta temperatur och hur härligt det doftar. Den klunken. Den första klunken.
- Klick-klack. Att promenera på ett stengolv i ett par nya skor, som inte har en enda slitning, som sitter precis som de ska. Ett par skor som klackar mot golvet för varje steg man tar. Att leka huvudrollen i filmen man alltid älskat. Att bara gå där, klick-klack, så stolt.
- Att landa, det är kallt hemma i Sverige och man ser ut som ett levande lik. Man har svävat runt bland molnen i ett par timmar och planet har äntligen landat. Ett par dårar längst bak i planet har applåderat och man har (fast att man skämdes lite) faktiskt klappat med (man kunde inte låta bli). Dörrarna öppnar, det är natt dit där man kommit och den varma fuktiga luften slår en i huvudet som den bästa käftsmällen man någonsin fått.
- Man har försökt förklara någpt för människor hela dagen. Men ingen har förstått, inte ens varit i närheten, eller brytt sig för den delen. Och så träffar man sin bästa vän, hon som man står så nära. Hon förstår. Förstår precis allting. Den känslan.
Hoppas ni blev lite gladare.
Funkade det inte. Så testa att titta på den här:
