Det finns nästan ingenting som representerar mig i mig lägenhet. Märkligt att det kan bli så. Desto äldre jag blir; desto mindre saker har jag. Fast att det borde vara precis tvärtom. Och desto friare känner jag mig. Om jag tappar en sko, hittar jag en annan. Men vissa saker lyser genom och får stå för mig. Som asken med målade blommor från London, den jag köpte då jag hälsade på Sophie. (Den som aldrig fyllts med något.) Eller fläckarna utanför badrumsgolvet av mina våta fötter. Märket på dörren, jag inte har någon aning om varför det blev så. Inte en tavla hänger på mina väggar. Inte en gardin vid fönstren. Ingenting. Längs spegeln dinglar ett par ballerinaskor, i miniatyr, jag brukade lura dig att de kom från Ryssland och betydde tur. Det spelar ingen roll om du trodde mig, du gillade att lyssna ändå.
Jag fick för mig att jag skulle låta en av mina väggar fyllas med inspiration. Bilder och sånt. Klipp från tidningar på engelska. Vackra ord och långsamma fraser. Hittills sitter en post-it-lapp uppe; Tage Danielsson dog 1985. Jag kan inte förklara varför. Eller hur jag tänkte då.
{ 2 comments }
