December 2011

Måste erkänna jag hade ett kraftigt bekräftelsebehov när jag var yngre. Det förstod jag inte då. Det förstår jag nu. Efter mitt tjugofemte år sitter jag glatt likt en åskådare i ett hörn på någon krog och vill varken synas eller inte synas, oavsett vilket drama det gäller, mitt eget eller så. Någon annan kan mig gladeligen få stå i baren och vifta eller falla offer för männens påflugna komplimanger. Sliskeriet. (Det kan jag vara utan.) Jag är som Ferdinand (även om det äcklar mig med människor som identifierar sig själva med sagofigurer), vill gärna vara för mig själv, passera lite osynligt förbi. Förutom när jag älskar, och älskas. Då vill jag plötsligt ha tonvis med uppmärksamhet (men inte bli nedringd, då jag inte klarar av att prata i telefon). Utan en diskret uppmärksamhet där man inte planerar för framtiden, utan bara för stunden. Typ; ska vi se Craimer vs Craimer eller Transamerica? (Det är kärlek det.) Jag har nog alltid tyckt det är ganska oviktigt vad man ska äta till kvällsmat, pasta, potatis, kan inte bry mig mindre. För visst är det så att ena dagen smakar det med soppa, nästa inte. Och även om matfrågan och filmfrågan vid första anblick kan likna varandra så är det inte så, absolut inte.

Och plötsligt inser man vem man är, där någonstans mellan chipsen och pastainköpet på ICA, där man står och fladdrar med veckans kupong; den man alltid har varit, såklart. Men inte alltid vågat vara. Och då förstår man också allt det där andra. Som att det inte spelar så stor roll hur man ser ut, om man inte kan skratta åt saker som är roliga eller resa sig upp för den som är äldre på tunnelbanan, då hör man inte hemma i min värld ändå. Då skiter jag fullständigt i var du köpt din tröja. Även om den är den snyggaste jag sett. Faktiskt, på riktigt. (Gäller även Rodebjer, Hope och så.)

{ 0 comments }

Jag har aldrig älskat en vinter som denna, ljumma vindar, sol, runt 9 grader i Helsingborg. Havsbrisen. Jag gillar inte snö, inte att frysa, gillar inte känslan av den iskalla vinden mot kinderna. Inte hur mina läppar spricker av kyla. Vägrar bära långkallingar. Trivs inte i stickiga halsdukar och tycker inte om mörkret. När jag var yngre brukade jag säga att jag var som två personer, den om sommaren och den om vintern. Nu är jag nog ungefär lika cynisk, oavsett årstid, men jag trivs som bäst om våren och om hösten. I mellantiden. En överdrivet het sommardag är heller inte för mig. Någon dag tar jag mitt pick och pack och flyttar till Irland, bosätter mig vid något vattenfall och en skog, precis bredvid en fårhage och i närheten av en pub som serverar bitter, torr, cider. Om jag bara hade haft fräknar, då hade jag förmodligen redan varit där. Tänk den som inte får bo vid havet.

{ 0 comments }