Överallt och ingenstans
För flera år sedan satt jag på ett tåg mellan Helsingör och Köpenhamn. Bläddrade i danska tidningar och väntade på att något skulle hända, (jag brukar göra det). Det danska landskapet skiljer sig kraftigt från det svenska, herrgårdar, äppelträdgårdar och grönsaksodlingar. Nästan överallt. Ödsliga hus och sagolika öppna ytor. På tåget, nästan bredvid mig, satt en vacker flicka i en om möjligen vackrare pojkes knä. “Jag känner mitt tåg”, sa hon. Bara sådär, som om det var något man brukade säga. Och så plötsligt rullade tåget in på stationen. Vi var framme!