martyrerna
Precis som vilket annat jobb som helst kräver ett kreativt jobb rutiner. Frukost, lunch, middag, kisspauser och så. Att man städar lägenheten ibland och tvättar när man måste. (Även de mest kreativa själar behöver rena kalsonger lite då och då.)
Ta Paul Auster exempelvis, han sitter i en liten lägenhet i New York och skriver från tidig morgon till sen eftermiddag, varje dag. Siri, Pauls fru stannar hemma och skriver på sitt under tiden han är borta. Varken Paul eller Siri är ensamma, tydligen gör de flesta författare så. Jobbar under tydliga rutiner.
Hela den här grejen med att man ska lida för att uppnå kreativitet har jag aldrig förstått. Ni som arbetar med något kreativt yrke förstår säkert vad jag menar. Själarna som sitter kvar långt in på natten och pressar ur sig saker, kämpar och våndas. Personerna som kommer sent till skolans första lektion för att ta en lång lunch och som väljer att dricka en kopp kaffe istället för att delta i eftermiddagens diskussion. Personerna som lider, som sover i trappan på Berghs för att de inte ”hann” åka hem. Martyrerna som gärna berättar om det. Hur mycket de lider. (Missförstå mig inte, jag har jobbat många sena kvällar, helger och ibland nätter. Ofta har man mycket jobb och det är sällan man slutar vid fem. Det här inlägget handlar inte om det.)
Och givetvis finns det stunder då man är man mer eller mindre inspirerad. Själv skriver jag som bäst privat när jag är på semester, i nya situationer, eller då jag är upprörd över något. Det finns nog ingen så stor drivkraft för mig, som den inre ”ilskan”. På arbetet vill jag ha lugn och ro, ha ätit en ordentlig frukost och ha stenkoll på veckans uppgifter. Först då kan jag känna mig bekväm att skriva en annons, komma på en idé eller vad det nu än är.
Det finns väl egentligen inget som är rätt eller fel, alla är ju olika. Hur man skapar är väl upp till var och en. Personligen gillar jag rutiner helt enkelt och tror att man mår bäst av att jobba när man jobbar och va ledig när man är ledig. Att man försöker leva ett ”normalt” liv oavsett yrkesval eller inre flummighet. Ibland blir jag bara så trött på myten om den lidande kreatören. Att lidandet skulle vara källan till kreativitet, det köper jag inte.
{ 4 comments… read them below or add one }
Självklart ska man göra allt för att få en vardag att fungera även när man jobbar med ett kreativt yrke, men för personer med prestationsångest är det inte ett eget val. Det finns många posörer på vår gamla skola och i branschen, men det finns även de som lider på riktigt. Här är en föreläsning om det du skrev om och varför det är nyttigt med balans:
http://petnoga.blogspot.com/2011/12/myths-of-overworked-creative.html
Ska kika på den.
. Jag pratar inte om själva ångesten, eller prestationsångesten för den delen. Den drabbar nog alla. Eller stunder då man inte kommer på något alls. Jag menar bara att ofta förknippar man skapa med att lida (som i mitt exempel, dra ut på slöa..). Kanske lite luddigt.
Tack för länken.
Det värsta med martyrerna, eller de gränslösa personerna som jag brukar kalla dem, är att de drar med sig andra i “fallet”. De låter omgivningen följa med när demonerna rider dem och det kan ibland vara svårt att motstå deras nycker, då det lätt kommer framstå som att man själv inte har samma energi eller bryr sig lika mycket om resultatet. Å, vad jag inte klarar av det där locket av ångest som de gränslösa lägger på sig och sin omgivning.
Tyckte detta passade in http://gapingvoid.com/wp-content/uploads/2012/01/media_httpdistilleryi_hmgkd.jpg.jpeg