Man möter ibland par på stan som pratar till varandra som om de vore små barn. Ibland ser man föräldrar som hukar sig och gullar och fjantar. Vissa är emot bebisspråk, andra inte. En del hävdar att man ska prata till barn som om de vore vuxna så tidigt som möjligt. Åsikterna är många och mina funderingar och åsikter har varit splittrade och kluvna. Sedan blev jag kär, föll pladask ner i kärleksgropen och fann mig själv plötsligt hitta på både det ena och andra smeknamnet. En nära vän sa till mig, herregud, du har blivit en sådan person som är sådär som…. Jag hade inte insett det själv. Men jag pratade bebisspråk till personen jag älskade. Skämdes inte över det. Var inte heller särskilt stolt. Det föll sig naturligt. Jag gullade. Och det kändes bra.
Jag började att forska lite i det här och ramlade över en bok som pratade om känslor och om närhet. Jag ramlade också över Bowlby en känd psykoanalytiker från England började tidigt att prata om anknytning och vikten av närhet för ett spädbarn. Personen som genom sina projekt i FN lyckades bevisa för världen att man faktiskt kan dö utan närhet. Efter kriget lämnades många barn på barnhem, då deras föräldrar dött. Flera av barnen blev psykiskt sjuka och många dog. Det tycktes inte finnas några direkta anledningar till varför. Bowlby hävdade att barnen saknade närhet och provade att låta barnen sova tillsammans med andra. De sov alltså två och två. Detta resulterade i att färre antal barn dog och blev sjuka. Närheten till andra människor är för små barn nästan lika viktig som mat. Till skillnad mot andra djur så föds människan nästan direkt hjälplös vilket skapar ett kraftigt beroende till andra människor och främst vuxna. Ett litet spädbarn kan inte springa ifrån ett rovdjur eller gömma sig för fara. Ett spädbarn måste ha en vuxen i närhet för att få hjälp med det. En fisk simmar iväg, de flesta djur kan springa inom ett par dagar men människan dels pga sin hjärnas storlek är högst outvecklad. Vi behöver närhet. Vi klarar oss inte själva.
Har ni någon gång sett ett barn flirta? Det är helt naturligt att barn ler mot en och tittar stort och glatt in i ens ögon. Det är deras sätt att skapa närhet på samma sätt som en vuxen person flirtar med någon på krogen. Om du ler mot någon som ler mot dig tillbaka så säger den personen indirekt att han eller hon är en vän. Ni skapar en relation. Har ni aldrig känt när ni suttit på bussen hem eller stått i kön att ni främmandes kan le mot en människa som ler och tittar på er tillbaka? För en kort stund så ser ni den personen som en vän. Ingen främling och ingen fiende. Vi skapar relationer dagligen till främlingar genom att le och våga släppa in dem. På samma sätt som ett litet barn blir trygg när en förälder eller nära vuxen håller om oss blir vi trygga av vår partner i det vuxna livet.
Ett litet barn jollrar och en förälder ställer sig glatt och ler mot barnet och pratar med en ljuv ljus röst. På samma sätt pratar vi till den vi älskar. Vi kanske kan strunta i alla fjantiga ord för en stund och tänka på innebörden av att visa att man bryr sig. Så att prata bebisspråk är inget annat än att visa att man står varandra nära. Alla gör det inte. Hädanefter kommer jag tycka att det är fint. Det tycker jag att ni också ska göra.
Simon Sundén föreläser på Berghs. Vi pratar länkar, marknadsföring och sök. Och om Jonas Bergström såklart. Har vi redan dömt honom? Japp. Det spelar inte längre någon roll om han var otrogen eller inte. Google säger så. (och vi är google)
I skolan fick vi i uppdrag att kort beskriva ” hållbarhetens roll “ i kommunikation/reklam. (givetvis utan att nämna vårt hemliga slutprojekt, men vi kan ju säga att det handlar om miljö i alla fall…) Tillsammans med Elin skrev jag texten som kommer att ligga som en voice over i en kort film om oss på www.asustainableplan.se som är Berghs offentliga hemsida för slututställningen.
The role of communicators used to be to sell products. Through mass media the advertising agencies glorified just about anything, from shampoo to ham, without really knowing what consumers wanted or thought important. Today consumers are more aware and with the help of technology they share their opinions on the internet, reaching the vast majority. And since everything is discussed in the open companies have become more vulnerable. To stand out and survive they have to offer something more than just a product and listen to their consumers’ needs. Frankly, we live in a humble and empathetic time where we show compassion for people through charity and where more people choose organic milk over regular. The communicators’ responsibility is to make consumers understand the importance of sustainability. Make people aware. Understand that their choices matter and that it can lead to something good. We’re not saying that our role as communicators is to save the world, but to improve it. As they say, many a little makes a mickle.
Det är mycket som händer nu och många roliga saker att gå på. I söndags till exempel höll Johan Ronnestams ett TED-event TEDxViggbyholm i Täby. Han hade på bara ett par dagar lyckats samla ihop en stor publik med många imponerande talare. Det kändes lite mysigt att sitta och dricka italiensk lemonad klockan åtta på kvällen till ljudet av inspirerande människor och deras funderingar.
Bilder: En söndag i Täby, inspiration och kommunikation.
Alla hade något bra att säga. Men de som stack ut lite extra var i mina ögon Ted Persson från Great Works och Jan Ytterborn från Spacewalk. Mest för att de kom med helt egna perspektiv. Jan arbetar som arkitekt och kändes härligt engagerad. Han vill förändra husbygge, göra allting lite mer grönt och… Jag tycker man träffar på så många cyniska och lite lätt bittra människor inom reklambranschen som har “rätt” åsikter och vet hur “allting fungerar”. Istället för att fokusera på dåtiden(som många gör) så ingav han hopp om att ingenting är omöjligt. Så länge man har viljan. Framtiden är grön om vi vill att den ska vara det.
Ted Persson pratade om att folk i första hand säger att de inte är visuella personer och hur det inte alltid nödvändigtvis stämmer. Han har nämligen trixat ihop sina egna små undersökningar och bevisat motsatsen. I de presentationer då han använder sig av mer visuellt material får han ett större engagemang och bättre respons. Presentationerna har också tagit kortare tid att planera och framföra. Det låter självklart nu i efterhand (att man ska vara mer visuell) men ändå så sitter vi där och vrider på oss på konferenser och matas med sidor fulla av text.
Johan Ronnestam avslutade kvällen även han väldigt positivt. Det pratas väldigt mycket om hur man i grupp dödar idéer. Så fort någon kommit på något som känns bra tar det inte lång tid innan någon kommer springandes och ropar: det där har vi sätt förr eller det där funkar inte(även när det inte är så). Det pratas sällan om hur vi dödar de flesta av våra idéer själva och hur vi censurerar våra tankar. Inombords. Lyssna till vad du brinner mest för i ditt liv, sa Johan. Gör sen det. Han sa också:
” Det behöver inte vara så att hela jorden från början tycker att din idé är helt fantastisk. Men det kanske finns någon som tycker att den är lika bra som du.. “
När man vill förändra saker så ryggar nog folk till en början tillbaka, men om man tror på sin idé så kanske den vinner tillslut. Vi måste helt enkelt se positivt på framtiden, dela med oss av vår kunskap och vara öppna. Då klarar vi oss nog bra. Och kommer på en och en annan super-duper-idé.
Nu ska jag berätta om en kampanj jag blivit lite förälskad i. Kampanjen jag pratar om är Rädda Barnens nya Livets Lotteri. Den spelar på känslan “tänk om du hade fötts i ett annat land….” För visst är det så att det är ett rent lotteri att man föds i ett land före ett annat. Att vi bor i Sverige som är ett tryggt land med demokrati och ekonomisk stabilitet?
Man börjar med att antingen connecta via Facebook eller fylla i sitt namn. Därefter snurrar man på hjulet och åker runt jorden och får ta del av vackra bilder från olika länder och världsdelar.
Man föds som en liten bebis med en namnlapp där det står ens namn. Jag föddes i Kina och fick därför läsa om problemen i landet, som sexhandel med barn och undernäring. Man har också möjligheten att skänka pengar och att vinna en resa till landet man genom dragningen föds i. Det känns som ett enkelt och smart sätt att få kampanjen att fatta spridning.
Det jag gillar mest är känslan och hur de får problemen i andra länder att kännas så nära. Man får en känsla i magen som både känns lite sorlig och vemodig men samtidigt en känsla av engagemang. Man vill hjälpa till. Det jag tycker de saknar och borde ha satsat på är en fristående Widget från plattformen som man hade kunnat ha på Facebook eller på sin blogg där enkelt andra människor hade kunnat dra en lott och slippa ta sig in på plattformen.
Om ni tycker jag ska åka till Kina så får ni klicka på den här. Och det är ju såklart att ni tycker det.
Tänk att så många barn varje dag föds utan möjligheten att kunna påverka sitt liv och sin vardag. Jag tycker vi ska vara glada för det och tänka på det när det regnar. När dagen på jobbet känns lång eller när man är lite hungrig. Det finns nog inget så fint som att hjälpa ett litet barn. Att ge någon annan möjligheten. Till att leva.
