Vardag

Vi brukade äta fläskpannkaka och kalla det “ugnspannkaka”, sådana var vi. När jag var sjuk brukade du koka pasta åt mig (för det var nästan det enda jag åt), sedan satt du där i fåtöljen med en trave böcker och löste dina korsord i timmar. Jag brukade beundra dig, hur du ibland sjöng rakt ut till radion, när den spelade en vals eller två. Hur du, med dina bestämda åsikter nästan alltid lyckades övertyga mig. Hur du alltid fick tiden att gå, på ett stillsamt fast harmoniskt sätt. Hur du kramade mig när jag verkligen behövde det och annars bara delade din starka åsikt, den som aldrig kunde misstolkas. Om en pojke gjort mig ledsen så tittade du mig i ögonen och sa; “Katja, man tycker inte om killar som inte tycker om en tillbaka (Man gråter än mindre för dem)”. Så enkelt var det, alla dessa regler om hur man skulle vara och inte vara. Som så uppenbart fungerade.

Om söndagar äter vi stek, ibland äter vi ugnspannkaka men oftast, nästan alltid äter vi kokta morötter och kokt potatis med brunsås. Som alltid smakar likadant. Äter upp, det gör man, även om man sedan länge är mätt. Städar om lördagarna och lyssnar på radion. Putsar silvret, dammar tavlorna. Pillar lite i trädgården. Tittar på nyheterna klockan sex. Och vädret, som är viktigast av allt. Så, hur varmt blir det?

Ibland inbillar jag mig att sommaren doftade mer sommar förr, när du var yngre, att kakorna var godare och vaniljsåsen sötare. Saften, den smakade mer, det är jag ganska så säker på. (Hej du, mormor Daisy.)

{ 0 comments }

martyrerna

Precis som vilket annat jobb som helst kräver ett kreativt jobb rutiner. Frukost, lunch, middag, kisspauser och så. Att man städar lägenheten ibland och tvättar när man måste. (Även de mest kreativa själar behöver rena kalsonger lite då och då.)

Ta Paul Auster exempelvis, han sitter i en liten lägenhet i New York och skriver från tidig morgon till sen eftermiddag, varje dag. Siri, Pauls fru stannar hemma och skriver på sitt under tiden han är borta. Varken Paul eller Siri är ensamma, tydligen gör de flesta författare så. Jobbar under tydliga rutiner.

Hela den här grejen med att man ska lida för att uppnå kreativitet har jag aldrig förstått. Ni som arbetar med något kreativt yrke förstår säkert vad jag menar. Själarna som sitter kvar långt in på natten och pressar ur sig saker, kämpar och våndas. Personerna som kommer sent till skolans första lektion för att ta en lång lunch och som väljer att dricka en kopp kaffe istället för att delta i eftermiddagens diskussion. Personerna som lider, som sover i trappan på Berghs för att de inte ”hann” åka hem. Martyrerna som gärna berättar om det. Hur mycket de lider. (Missförstå mig inte, jag har jobbat många sena kvällar, helger och ibland nätter. Ofta har man mycket jobb och det är sällan man slutar vid fem. Det här inlägget handlar inte om det.)

Och givetvis finns det stunder då man är man mer eller mindre inspirerad. Själv skriver jag som bäst privat när jag är på semester, i nya situationer, eller då jag är upprörd över något. Det finns nog ingen så stor drivkraft för mig, som den inre ”ilskan”. På arbetet vill jag ha lugn och ro, ha ätit en ordentlig frukost och ha stenkoll på veckans uppgifter. Först då kan jag känna mig bekväm att skriva en annons, komma på en idé eller vad det nu än är.

Det finns väl egentligen inget som är rätt eller fel, alla är ju olika. Hur man skapar är väl upp till var och en. Personligen gillar jag rutiner helt enkelt och tror att man mår bäst av att jobba när man jobbar och va ledig när man är ledig. Att man försöker leva ett ”normalt” liv oavsett yrkesval eller inre flummighet. Ibland blir jag bara så trött på myten om den lidande kreatören. Att lidandet skulle vara källan till kreativitet, det köper jag inte.

{ 4 comments }