Vardag

Nästa år ska jag sluta att bygga luftslott och se saker för vad de är. Men jag är rädd att min fantasi torkar ut då och att jag blir som alla andra. Så jag stannar nog i mina luftslott ett litet tag till. Det kanske är det som är att vara kreativ, att våga se saker som egentligen inte är. Tänk om vi tatuerat in alla namn på de människor som berört oss, allihop. Från gubben när vi var små. Vår morfar. Vår far. Grannen vi snodde godis av en läraren som vägrade lyssna. Han vi kysste som kastade rosenblad på vårt hus och skrek. Eller den andra på stranden. Vännen som alltid fick panikattacker på grönområden. Kvinnan som aldrig älskade eller släppte. Hon på ålderdomshemmet. Mariana, med sitt vackra hår. Den första kärleken som stammade och rökte cigarrer, hans föräldrar. Mamma. Mamma, såklart. Anja och hennes blonda hår. Kvinnan som sa att man borde skriva på gymnasiet. Läraren som tyckte likaså. Matteläraren som skrek att man inte fattade någonting. Geografiläraren som kallade till möte: menar du på allvar att du tror att de här länderna ligger i EU. Absolut inte sa jag, men de borde. Hon som vi målade. De tre pojkarna, vad de nu än hette som jag spenderade mina eftermiddagar med i ett ensamt rum och målade med. (de var mycket bättre än jag) Idag går de på konstskolor i Amerika eller Paris. Vem vet vad deras tavlor kommer att kosta. Killen i kjol på lägret som var fotomodell och sa att mina ögon förföljde honom. Han som grät. Han som sprang. Han som stannade. Han som aldrig försvann. Hon som bakade Wienerbröd på Kullagatan. Han som lyssnade på Lifehouse. Tina. Patricia. Min syster. Li, som blev vuxen och som nu har skaffat barn. Pernilla, alla diskussioner. Tänk om.. Allihopa funnits..på oss. Siri, hennes röda hår som inte längre är rött. Han från Norrland. Han med såpbubblorna. Nya vänner, Sophie från England med sitt engelska hår och underbara skratt. Läraren som sa att man var duktig. Han man bråkade med. Franska män. De från Amerika. Allihop. Alla vänner. Annas smala ben, grannarnas eviga tjat. Barnen som skriker. De som pratade om teknik. Medier. Alla dem. Mamma, och så mamma. Hon hade haft en stor.

{ 3 comments }

Ibland vet jag inte vad som är roligast. Att flirta. Vara förälskad. Älska. Tryggheten. Han är på samma ställe som jag och vi har inte setts på tre månader. Han sjunger i luften på låten. Texten till mig. Jag tittar på honom, hälsar med ögonen. Och efter ett par minuter så möts vi i garderoben och hånglar med varandra som om vi vore små barn. Jag önskar att allting var annorlunda säger han och jag med. På morgonen äter vi filmjölk, jag tar farväl. Han säger ingenting. Sedan ses vi inte på länge. Så brukar det vara. Eller när man får ett sms, ett samtal, en röst från ett annat land som säger att han saknar. En man i Amerika som säger att man är sockervadd eller han man aldrig kommer nära. Jag vet inte vilket som är kärlek. Eller vad som berör en mest men jag vet att man inte kan leva utan med det. Jag vet att jag eftersöker och letar passion och någonstans dramatik då jag är livrädd för att ha tråkigt. Men med tiden har jag lärt mig att en person som får mig att skratta är en person värd att dela en hamburgare med. För med tiden har vi roligare än han som är för snygg för sitt bästa eller den andra som aldrig växer upp. Något underbart är det när det aldrig slutar pirra med vissa människor. Anja och jag pratade om det i flera timmar igår. Hur folk envisas med att ha sex, tjata om att man måste ha det ett visst antal gånger för att uppleva kärlek. I en relation. Men det är inte det, det är allt det där andra. Pirret. Att känna hur han vrider om nyckeln och hur man tassar barfota in på badrummet för att kolla att man ser bra ut. Eller hur man generat fortfarande rodnar när han säger att man är vacker. Det kanske är det, som man vill ska finnas hela tiden och då spelar det ingen roll hur stora fötter han har eller om han jobbar som snickare eller på bank. Så länge han får en att pirra. (Och när man faller och slår sig så hårt att det blöder på knäet, eller en stor spindel har valt att dela ens säng, då behöver man inte prata om att vara självständig och beroende. För då vill jag, ringa, bli räddad, ompysslad och kramad.)

{ 0 comments }

En vacker sommar något år, när jag kan, vill och vågar. Kanske nästa. Ska jag ägna mina dagar åt att fotografera människor som älskar. Som det här paret. De älskar. Vilket syns. Jag älskar att se på när folk älskar varandra. Då ler jag inombords och utifrån. På riktigt. (då spelar det ingen roll om man är hungrig, har ont i fötterna eller en urladdad mobil, då känns allting plötsligt väldigt enkelt..)

{ 1 comment }

Det här är en av de bästa bilderna jag någonsin tagit. Om ni frågar mig. Inte för att bilden kanske är så fantastisk i sig utan för att stunden var totalt magisk. Full av overkligheter. Tre dansare och en alkis som joinade ett tåg av musik och kärlek på Södermalm. Tänk vad lite musik kan göra?

{ 0 comments }