Hon är hos mig igen. Hennes bittra, mjuka röst traskar runt i mitt medvetna som en gammal moster i boken “Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”. Och som vanligt när jag läser hennes böcker och är redo att stå givakt för mina tankar tar hon över och kommenterar saker åt mig. (Humor, folk.) Hon får mig att skratta. Den här boken skiljer sig något från hennes andra loggböcker, jag vet inte riktigt vad det är men den känns mer vuxen? Mindre naiv och hastig. Men jag saknar tiden i Finistère, på något sätt. Att lulla runt i en vacker trädgård, pyssla med blommorna och köpa fisk nere hos den lokala handlarna. Det var en drömsk värld, och i drömska världar tycker jag att de flesta böcker hör hemma. Den här är mer realistisk, kronologisk och upprepande. Den handlar om Sverige, det kyliga svenska och såklart om uppbrottet från Frankrike. Och om familjen “Tejp”.
Så vad tycker jag om boken? Förutom att man måste läsa den så har jag ingen aning. Lite som en förälskelse som man inte bestämt sig var den ska leda. Min plan var också att överlåta tyckandet till gårdagens intervju med Bodil i DNs Kulturdel, men den råkade jag slänga oläst i pappersåtervinningen tillsammans med sporten och annat trams. Så blir det ibland när man är stressad. Hur som, har ni läst den?
Jag går på Strindbergs ord på Drottninggatan. Stannar på vissa. Läser andra flera gånger. Missat alltid sammanhangen och fantiserar iväg. Dramatiserar. Att hans ord ska bemästra Drottninggatan just, är både komiskt och vackert. Skrattretande. Så hemskt fel och ändå så rätt. Stockholms utan tvekan fulaste gata. Men jag trivs här, i kaoset, bland kapitalist-hets och knuffar känner jag mig anonym och inte särskilt tafatt, hemma. Frisörsalongernas ständiga realisation skriker, medelklass, mellanmjölk och nya trendiga rätter blandat med billig erotik och olika dialekter. Här i kaoset passar vi på att hylla allas vår Strindberg.
Bilden är tagen på Kaffeverket, där sitter vi ibland när vi ska komma på idéer. Dagar då det är för mycket folk på kontoret.
Att förklara vad fan man pysslar med för någon som inte kan reklam är lite sådär halvlätt. Typ, man visar en annons man gjort och personen man sitter med säger “jäkligt snygg logga”, har du gjort den? Nääe.. Nej, nej du har alltså fotat? Nääe.. Bakgrundsfärgen har du satt? Näe… Nähe, vad har du gjort då säger till slut personen. Jodu, jag bestämde bland annat att tjejen på bilden ska ha en ballong i handen, för att… (Personen man visar annonsen för har inte ens noterat att tjejen på bilden har en ballong i handen.) Och så beskriver man någon briljant insikt man hade tillsammans med art directorn och plannern som ledde till idén bakom annonsen, där ballongen kändes väldigt viktig. Och så har jag skrivit texten, säger man till slut och pekar på den glesa klumpen ord nere i högra hörnet. ”Jaha.” Är alltid svaret man får. Därefter uppstår alltid ett par obekväma sekunder av tystnad. ”Vad kul.”