Mina naglar hade precis vuxit ut lagom långt. Jag har helt enkelt inte hunnit bita. Nästan så man skulle kunna anta att jag hade en normal nagel. Det kändes lite nytt, lite spännande men också lite tråkigt. Så jag bet av dem allihopa och nu är de lika korta som de vanligtvis brukar vara. Det här med att långa naglar är vackert och kvinnligt vet jag inte riktigt om jag håller med. Om man biter på naglarna och vill sluta så ska man försöka sluta men om man inte vill sluta varför ska man då sluta? Jag tycker halvlånga naglar är snyggast, naglar som precis möter luften utanför fingret. Klor är inte riktigt min grej. Jag tror jag ska spara till halvlånga naglar och måla dem i en kaffeliknande färg. Precis så ska jag göra.

Det är det ingen som vet men vi irrade runt i sommaren i en liten stad som jag inte ens minns namnet på. Att kalla platsen för stad är till att överdriva för i själva verket så var det inget annat än en plats. Ett enstaka hus längs vägkanten, någon hage här och där och ett par moln som ibland bestämt sig för att skymma solen. Det var varmt, solen gassade och djuren spelade på sina instrument. Fåglarna gömde sig i gräset eller bakom löven och undvek hettan. Beslutsamma. Jag satt med fötterna på instrumentbrädan och sjöng på en låt. Inte den som spelade på den knarriga radion utan någon jag i stunden hittat på. Den handlade om dagen. Vi åkte runt i timmar och ibland så kändes det som att bensinen skulle ta slut och vi skulle bli sittande på den gamla vägen. Givetvis blev det inte så.

Allting löser sig alltid tillslut. Märkligt att livet faktiskt reder sig så. Mina ben klibbade längs sätet och mitt hår dansade runt i bilen. Mellan vinden och förarsätet. Om du skulle beskriva dig själv med ett ord, vad skulle det vara då. Jag bet mig i överläppen, svalde en halv klunk med läppglans och tittade in i den lilla spegeln framför passagerarsätet. Bärnstensöga, långa omålade fransar och en skymt av en fräkne som aldrig riktigt tänk komma fram. Hur menar du, sa jag och tittade in i mina ögon. Du hörde vad jag sa, svarade han. Om du skulle beskriva dig själv med ett ord vilket skulle det vara då. Vi människor tenderar att ibland vilja få frågor upprepande jag vet inte varför, jag antar att det är för att vi vill höra frågan igen och på så sätt få längre tid att tänka. Eller så gillar vi bara på något märkligt egendomligt sätt när andra personer sätter oss i centrum och om bara för ett par sekunder så handlar allt om oss själva. Gränslös. Gränslös, svarade jag. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända. Vad som kommer härnäst.

När jag möter nya människor som jag haft kontakt med via bloggen eller på något annat digitalt sätt så säger de ofta. Amen åh, pratar du skånska och så tittar de på mig som om jag vore en Teletubbie. På samma sätt som folk brukar bli förvånad över att jag är “så snäll”. Jag antar att jag ser ut som en hård, kall människa som pratar stockholmska. Men i själva verket så pratar jag grötigt, fnissar och är hemskt snäll. Jag hoppas inte jag gör er besvikna.

Han: Du har börjat att prata mer skånska på sista tiden.

Jag: Visst är det vackert?

Han: Va, va sa du?

Sedan förstår jag mig inte på folk som orkar vara märkvärdiga och byta dialekt hela tiden. Nej tack, jag tänker prata skånska in i evigheten. Jag tycker att det är en vacker dialekt och jag älskar när det grötar runt i munnen så att folk knappt förstår. Sedan tycker jag om att använda fraser som stockholmare inte har någon aning om vad det betyder. Det är lite som att ha ett eget hemligt språk. När man ringer och försöker beställa taxi och sedan så kommer det ingen bil. För chauffören förstod inte vilken gata han skulle köra till. Då får man gå. Alla dessa promenader vill jag inte vara utan. Och så kan jag lyssna på “när en flicka talar skånska.. “ och låtsas att den bara är till mig. Det skulle jag aldrig för något pris i världen vilja ändra på.

Sprang precis ut till köket, fick med mig två ballerinakex, en dröm och något annat. Kakor, kakor, kakor. Jag kan helt enkelt inte befinna mig på arbetsplatser där det serveras kakor, finns kakförråd eller mat överhuvudtaget. Det spelar ingen roll om det är knäckebröd,  bönor eller laktosfri mjölk. Jag äter upp dem. Jag äter upp alltihop. I går började jag dagen med ett glas saft och avslutade dagen med två stora bitar tårta. Jag är som en hund som saknar mättnadskänsla. Jag tror jag är fullt kapabel till att äta ihjäl mig. Det borde finnas en lag som säger att man inte får servera kakor på arbetsplatser. Det är för guds skull en hälsorisk och minst lika beroendeframkallande som cigaretter. Och inte hade en arbetsplats fått servera cigaretter? Eller fri bar? Men kakor…

Vattnet är ljummet och fingrarna är torra. Damen på bussen doftar för mycket parfym och pojken saknar fräknar. Jag kastar mig in i din famn som om vi inte setts på en evighet. En dag kan kännas som en evighet. Ett par sekunder likaså. Alla mina skissblock är fulla av klotter och fanatiska tankar. Inget viktigt egentlig. Bara sådana saker man funderar på dagligen. Som meningen med livet, om man älskar rätt person, varför folk inte hånglar offentlig och varför vissa hundar aldrig verkar bajsa. Vardagsbekymmer.

Jag äter onyttiga luncher varje dag och när jag inte gör det så äter jag ganska nyttiga. Russin och fil. exempelvis. Svart eller vitt. En gång mötte jag en dam som försökte lära mig att det finns nyanser mellan att älska och att hata. Mellan att leva och att inte andas. Sedan läste jag en bok där det stod att hatet och kärlek står varandra närmst. Då blev jag ofantligt förirrad, hur ska ni ha det egentligen? Alla ni dammiga professorer i ringrostiga gamla Volvosar som handlar mat på OJ och vin i Frankrike. Vad är egentligen kärlek och hat? Är de bästa vänner? Förmodligen är det så för då man tycker riktigt illa om någon så tar den personen upp så mycket av ens tid. Den klistrar sig likväl som den man älskar sig fast på hornhinnan. Alla bär personens namn. Alla doftar denna hemska parfym. Allihop. Hela världen påminner oss om personen. Det är skönt då att veta att man inte är en hatisk person, varför skulle man någonsin välja att hata? Ironiskt nog är det ofta så att de personer vi ogillar är de som vi en gång tyckte så mycket om. Ibland känns också kärlek mer som något vi själva hittar på. Varför skulle vi älska någon före en annan?

Och vem tror på allvar att mannen vi älskar vet hur många födelsemärken vi har på ryggen. Vi vet ju allihop att vi bara låtsas inför varandra, för i själva verket så vet han ju knappt vilken ögonfärg vi har. Mannen vi så påklistrat beslutat oss för att älska. Vi kan vara glada om han vet vad vi heter i mellannamn. För sällan är det ju så. Så just därför kan vi skriva, inte till dem. Utan för varandra. Om hur det är och inte är och om hur mycket vi älskar. Om hur fantastisk han är och om hur intensivt han doftar. Men det är vi som upplever denna obalanserade kärlek. Denna filmiska miljö som utspelar sig på vår scen i vår närvaro. I våra tankar. Inte i deras, männen är fortfarande för upptagna med att göra karriär. Vi är för upptagna med att älta. Fundera. Kritisera. Det värsta som finns är när man fastnar i gamla mönster och tror sig veta hur verkligheten är och kommer att bli. För det blir inte alltid så. Folk förändras och plötsligt så kan han ditt andranamn och han vet när du fyller år och även om du inte trodde det och skulle ha kunnat slå vad flera tusenlappar. Så köpte han en present till dig på din födelsedag. Som stod för något. Som hade en historia. Som rentav hade ett namn. Då frågar du dig, varför all denna kärlek? Är det för att den är sann? För att du förtjänar den? För att personen ändrat sig? Eller är det så.. enkelt att det bara är så det är. Du slutar fundera. För fundera. Det har du redan gjort. Du kan ju redan alla svaren.