Samma person som överlever en bilkrasch, båtolycka och husbrand drabbas förmodligen av “överlevnadsvansinne”, alltså tanken om odödlighet. Att vara det. Om tsunamin närmar sig på stranden i Thailand “kommer jag simma därifrån”, om… ja ni fattar. Så kan det även kännas när man älskat och förlorat och överlevet. Och i viss mån överlevt så pass bra att man faktiskt kan stå för att livet är bättre utan. Utan den där kärleken som man kände så väl, och som under så lång tid vandrat i ens ådror. Skrattretande på något sätt att det man så intensivt valt att följa också är skönt att bli av med.
Fördelen är att man just överlever, får mer skinn på näsan och uppskattar andra saker. Att förälskelsen flyttar sig från en person och tillbaka till världen, där den beroende på vem du frågar kanske hör hemma allra mest. För att missa hur en fjäril flyger nätt bland vinbärsbuskarna, eller den enkla doften av skog, eller den första känslan av barfotafötter om våren, bara för en persons skull. Är det ens värdigt? Ibland är det nog bra att fokusera på sig själv, vad vill jag äta? Hur ska jag spendera min sommar? Vilken tidning vill jag prenumerera på? (Vill jag ens prenumerera alls?) Osv. Nackdelen med överlevnad är precis som hos den som överlevet en olycka, “överlevnadsvansinnet”, i kärlekens fall cynismen. “Jag tycker om dig så mycket att jag skulle vilja resa hela jorden runt med dig, men jag behöver det inte”.
{ 0 comments }