Jag köpte en grön dagbok till Anja fast att hon älskar brunt. Den här hittar hon enklare i väskan tänkte jag. Jag slog in den i papper, hastigt som jag alltid gör, tillsammans med en skål som liknar en muffins. Vi pratade sådär som tjejer gör hela kvällen, om killar, kyssar och om vardagen. Hur det känns att vakna med den man tycker om och om att drömma, utvecklas och bli stor. Det är skönt att vara i ett rum bland människor som bara är. Som inte låtsas vara. Belle ska gifta sig i sommar och jag minns hur det kändes när vi var små. Nu är det möhippa, då var det högstadiedisco.
Vi förändras, fast att vi ser likadana ut så har vi nog ändrats. Ansvaret av att betala elräkningar och att börja leta efter pensionssparande har sakta men säkert krupit fram. Och saker som innan kändes orimliga och otäcka har blivit en del av vår vardag. Vi är vuxna, vi är på gång men vi är också små flickor i alldeles för stora skor som letar efter strumpor. Livet rusar förbi och jag stannar upp för att inte glömma. Det här är mitt liv, det här är mitt liv. Att äta frukost över en utsikt av Stig Claessons park, att stressa iväg och alltid missa bussen till skolan. Att prata med Camilla om framtiden, att bestämma en fika med Siri och att äta mickrad mat snabbt på lunchen. Att skriva, fundera, läsa, läsa lite till och svälja allt som verkar vettigt och avfärda allt som inte känns rätt. Att gå på bio, ringa mamma, smsa pappa och att i slutet av dagen säga hur vackert Patricias hår ligger på hennes axlar. Att kyssas god natt, kramas god morgon. Det här är mitt liv, smsandet med Anja, saknaden av Skåne, konstanta pressen av att utvecklas och att räcka till. Att ta beslut, såhär är jag, det där gör jag inte, att rita kladdgubbar och äta för mycket tacos, att snubbla i trappen. Att sitta sömnigt i duschen på morgonen på det iskalla golvet. Det här är mitt liv. Att varje dag vakna och vara sugen på en semla. Och undra när nästa rus av tankar faller in.
Efter en lång kväll tog jag nattbussen hem från Anja. 2an mot söder. Somnade i ett nattlinne och ett par strumpor i en varm famn. Vaknade med min högra hand i hans vänstra till ljudet av” my worried shoes “. Därefter rotade jag fram en höstjacka som hängde dammig längst inne i garderoben och slängde på mig ett par stövlar. Låtsades att det var vår. Att jag skulle ut på havet. Under promenaden inbillade jag mig höra ljudet av fåglar kvittra. Förmodligen var det inte så. Men inbillningen smakade bra och ibland är fantasin mer på riktigt än riktigt någonsin kommer att vara. En iskall promenad senare halkandes runt på söders gator satt vi vid MoseBacke och åt deras jazzlunch. Plättar, fransk potatissallad, köttbullar och live-musik inbakat i ett trevligt sällskap. Pussades mellan tuggorna. Walter och Patricia. Min älskade syster och min älskade han. Älskade, älskade du. Ibland tittar jag på min syster på ett märkligt sätt, jag hör faktiskt vad hon tänker. Känner det hon känner och ser det hon ser. När vi var små satt vi som klister på varandra och närheten av hennes existens kommer alltid kännas så trygg. Jag älskar henne så. Sådär som man älskar sin syster som förblivit ens bästa vän som kommer följa en genom livet. Jag slöt mina ögon för ett par sekunder och låtsades att vi var i New York, att året var något tidigare än 2010 och att vi snart skulle dansa. Vad ler du åt sa hon, ingenting svarade jag. Jag skrattar åt livet.
{ 6 comments }
