Uppdatering: Fick svar av Björn angående mitt inlägg. Kan dagen börja bättre än såhär?
Det känns konstigt och inte rättvist att citera Björn Ranelid för även om vi i stunden skulle lyckas fånga hans ord så kan vi aldrig fånga hans närvaro. Magin då hans blick etsar sig fast i stunden. Hans ögon blinkar aldrig. Hans kropp är full av funderingar och hans leende förgyllt av liv. I tystnad stirrar han ut i det tomma intet som om det aldrig haft ett slut eller en början. Han är precis här, just nu, så levande i stunden. Bemästrad av livet. Jag vet inte om jag tycker att han är en konstnär, jag vet inte om han är en författare. Då ordet författare har blivit alldagligt och vardagligt och något som vem som helst titulerar sig med. Man är inte författare för att man skrivit en bok. Författare borde man vara när man andas och lever i orden, när man älskar med meningar i smyg och när man grammatiskt korrekt uttalar franska fraser. Författare är man när man skriver böcker som Ranelid. Orden gör honom aldrig rättvisa och i samma sekund jag sitter förblindad och förtrollad i hans närvaro och vill gråta så skrattar jag. Då hans närvaro är som sekunderna innan en nysning, oförklarliga. Berusande. Och så stilla blå viskar han i våra nackar. Får oss att rysa. Han är som bubblorna i Ramlösa, eller träden på Österlen. Osynligt levande. Livets viktigaste sekunder. Jag vet inte exakt vem han är eller vad han är. Jag känner honom inte. Jag vet bara att han är magisk och full av berusande sekunder. Han är Björn Ranelid.
Jag ser framemot att läsa “Kvinnan av det första könet”. Boken ska få vila lite lätt mot “Jag skänker dig mina vackraste ord” som står givakt på nattduksbordet.
{ 8 comments }