Jag ska skriva en lista på alla ord som borde sägas igen och på de som för alltid borde begravas. Ibland skrattar jag åt hur en kvinna saknar en man på ett café någonstans i en stad där det alltid bullrar. Hur många gånger ska man tillsammans sitta med sina vänner över en kopp ljummen kaffe och undra. Alltid är det någon som är ledsen eller någon som har tårar i mascaran. Alltid är det någon som i det tysta gråter. Ett krossat hjärta, en förlorad vän. En intensiv frågeställning till om han tycker, om han vill, om han älskar. Alla dessa komplexa dagar, alla dessa fanatiska sekunder då man tillsammans med sina vänner i en överdrivet analytisk tillvaro försöker fatta ett beslut om någon annans hjärta. Älskar han, älskar han inte? Alla tomma ord om kärlek, alla vulgära plattityder.
Han ringde inte, han svarade inte på mitt sms. Han blev vän med henne på internet och han sjöng en låt för mina öron, han kallade mig för ett annat namn. Han kysste min under månen. Han höll mig i handen. Jag träffade hans föräldrar. Han sa något om att vi skulle vara för evigt. Han lämnade mig ensam i en taxi någonstans på Karlaplan. Det ringde fyra gånger i hans telefon fyra på natten. Han svarade inte.
Så många dagar vi ägnar åt dessa män, åt att undra vad de tänker på. Vad de vill. Hur många gånger vi förstört våra dagar. Hon låg ensam i solstolen i Spanien och åt ingenting, hennes mage var för upptagen med att fundera, de läste högt i en bok om illusioner och erotik. Om alla ensamma, intensiva, smaskiga kyssar. De finns överallt, alla dessa grupper av flickor, av kvinnor, alla dessa hemliga grupper där ärlighet och tillgivenhet står högst på listan. Tryggheten av att möta en vän i alla sina tårar, få en kram, utan att våga krama tillbaka. Är det kvinnans straff att så ensamt sitta i sina nya vackra underkläder från Italien och längta, i en parfym från Dior och ett par skor från en utländsk designer. Att se solkysst ut av något bedårande puder. Men i smyg rinner näsan inne på toaletten, de sekunder då tårarna tar slut. Jag ser att du är ledsen, jag ser att du är ledsen säger en bästa vän till en annan. Men le, det är det bara jag som ser.
Det är något med hur en flicka vars hjärta precis blivit krossat går, hon går starkare än någonsin och klacken från hennes sko nästan flyger fram, hon ler men alla andra flickor ser att bakom hennes leende döljer sig flera tårar, flera samtal och flera sms. Vi ser henne, för vi vet hur det känns, vi drar i hennes smala armar och ber henne om en dans. Vi knuffar fram henne till en fransman som säger att hon är vacker. Det är något med det där, att vara tjej och att vara ledsen som binder oss ihop. Häromdagen gick jag förbi ett café. Fyra tjejer satt framför ett bord med varsin ljummen kopp kaffe, alla var vackra men kring den ena flickan dolde sig en skugga av mystik. En skugga av tårar. En skugga av ett krossat hjärta. Och då minns jag hur det var, hur det känns och hur jag hoppas att det aldrig blir jag. Eller en av oss, att vi slipper sitta där i dystra minuter och försöka prata om roliga saker när någon gråter. Men om man tittar igen så ser man hur de i smyg håller varandra i händerna och hur flickan genom tårarna faktiskt skrattar och ler. De stunder då hon gråter så att morotskakan i farten trillar ut från hennes mun och snuddar vid bordet. De har varandra. De har de alltid. Alla flickor i tårar.
{ 4 comments }