En ny liten kompis får följa med hem från båten mellan Helsingör och Sverige. Hon innehåller godis. Tänk att så lite kan göra en så glad. Som ett glas saft en vacker sommardag eller en puss i nacken mellan kylan och värmen. En varm kopp med fruktig färsk choklad eller en handgjord filt från Öland som värmer och vilar försiktigt på benen, som ett täcke snö över vårlökarna i mammas trädgård. Sherlok Holmes sa igår att det är detaljerna som räknas, allt annat kan man vara utan, jag håller med. Vi förälskar oss i små ord i böcker, inte hela meningar. Vi förälskar oss i stunder och inte hela semestrar. Sangrian smakade syrligt, sandkornen fastnade mellan tårna, molnen var rosa, vinden var uppfriskande, händerna var bruna. Hur många grader det var lägger vi på minnet. Utan vi minns istället känslan av den ivriga solen mot våra bara axlar. På samma sätt minns vi varenda födelsemärken han hade men inte exakt vad han jobbar med. Hans arbete påverkade aldrig våra drömmar. Vi minns dock hur han drack sitt kaffe och vid vilken temperatur han tyckte det smakade bäst. Vi minns vilken ordning han tog på sig sina strumpor, först den högra, sedan den vänstra för att sedan ställa sig upp och borra ner tårna på i den luddiga mattan. Vi kan i ett överdådigt nästan overkligt fotografiskt minne se hur hans läppar rör sig när han pratar. Vi minns vilken sida han var på i boken dagen då vi lämnade och vi minns var han köpte sina vantar. Vi vet alla berättelser om hur han trillat och vi kan i blindo följa hans ärr med våra händer.
( Stirrar på hans ansikte, lite skägg, ett par blå ögon, ett ruffsigt lockigt hårt och vi fastnar där. I stunden mellan hans läppar och näsa. Därefter passerar vi en spegel och försöker titta rakryggat på bilden av oss själva. Näsan är röd, läpparna är svullna, ögonen är spruckna och håret är fuktigt av alla tårar. Vi ser inte riktigt kloka ut, fast att vi så noggrant målat våra naglar. Det kommer att komma kyssar. Med vackra tjejer som har längre ben än oss själva, med sådana som alltid har de finaste väskorna och med de som alltid skrattar. Hej då lampa, hej då bröd, hej då kaffekopp, hej då säng, hej då dammtuss. Vi kväver nästan hunden med våra kramar och tårar. Sedan borstar vi av knäna och går. Möter luften utanför hans dörr, vi kan inte längre andas. Och vi kommer aldrig så länge vi lever äta kanelbullar.)
{ 1 comment }