Igår simmade vi några varv i poolen, åt ännu en frukost på hotellet och hoppade sedan in en taxi och passerade den slovenska gränsen. Vi mötte ett dimmigt Italien och allting kändes lite vemodigt. Världens vackraste länder blir dystra när regndroppar tar över. Vi drack kaffe och gick till perrong 4. På tåget följde mina ögon landskapet, först havet och sedan marken. Träden, husen, människorna på perrongerna. För oss var det här en semester för alla andra en vanlig dag, deras vardag. Venedig såg ut som en spökstad på håll. Staden dök upp på samma sätt jag alltid fantiserat att Las Vegas skulle göra. Skillnaden var att Venedig bara poppade fram och att Las Vegas var en stad efter ett annat litet samhälle. Inte alls som på film. Inte alls lika fantastiskt. Dimman låg tät och vinden var kylig. Vi höll handen och pussades mellan varven. Två steg bort från Venedigs slutstation ställde vi oss och stirrade på varandra. Ett lyckorus överföll en som om man vore ett litet barn som precis hade fått träffa Kalle Anka. Allting var fantastiskt vackert, husen, båtarna, maten, maskerna. Vi promenerade runt som ur en dröm och förälskade oss i varenda fotsteg. Mörkret föll över Italien och gatulyktorna tändes, ljusen dukades fram och familjerna åt middag. Barnen lekte på torgen och vi hittade en liten restaurang någonstans i mörkret. Där vi fick en otroligt bra service, världens godaste mat och några klunkar underbart vin av världens finaste druvor. Vi köpte varsin mask så om det blir maskerad i dagarna är vi redo. Jag kunde inte slita mig ifrån ett par underbara skor så de fick också följa med hem. Tågvärdinnan på resan tillbaka sa att banan va sönder och att vi fick åka resten av biten tillbaka med buss. En buss som slingrade sig genom alla gator. Väl hemma låg vi och skrattade och fnittrade på hotellet och båda var överens om att det här var en av de bästa dagarna någonsin. Nu ska jag strax hoppa på flyget till Frankfurt för att sedan landa i Stockholm. Vi hörs snart!
{ 0 comments }