Jag ska skriva en lista på alla ord som borde sägas igen och på de som för alltid borde begravas. Ibland skrattar jag åt hur en kvinna saknar en man på ett café någonstans i en stad där det alltid bullrar. Hur många gånger ska man tillsammans sitta med sina vänner över en kopp ljummen kaffe och undra. Alltid är det någon som är ledsen eller någon som har tårar i mascaran. Alltid är det någon som i det tysta gråter. Ett krossat hjärta, en förlorad vän. En intensiv frågeställning till om han tycker, om han vill, om han älskar. Alla dessa komplexa dagar, alla dessa fanatiska sekunder då man tillsammans med sina vänner i en överdrivet analytisk tillvaro försöker fatta ett beslut om någon annans hjärta. Älskar han, älskar han inte? Alla tomma ord om kärlek, alla vulgära plattityder.
Han ringde inte, han svarade inte på mitt sms. Han blev vän med henne på internet och han sjöng en låt för mina öron, han kallade mig för ett annat namn. Han kysste min under månen. Han höll mig i handen. Jag träffade hans föräldrar. Han sa något om att vi skulle vara för evigt. Han lämnade mig ensam i en taxi någonstans på Karlaplan. Det ringde fyra gånger i hans telefon fyra på natten. Han svarade inte.
Så många dagar vi ägnar åt dessa män, åt att undra vad de tänker på. Vad de vill. Hur många gånger vi förstört våra dagar. Hon låg ensam i solstolen i Spanien och åt ingenting, hennes mage var för upptagen med att fundera, de läste högt i en bok om illusioner och erotik. Om alla ensamma, intensiva, smaskiga kyssar. De finns överallt, alla dessa grupper av flickor, av kvinnor, alla dessa hemliga grupper där ärlighet och tillgivenhet står högst på listan. Tryggheten av att möta en vän i alla sina tårar, få en kram, utan att våga krama tillbaka. Är det kvinnans straff att så ensamt sitta i sina nya vackra underkläder från Italien och längta, i en parfym från Dior och ett par skor från en utländsk designer. Att se solkysst ut av något bedårande puder. Men i smyg rinner näsan inne på toaletten, de sekunder då tårarna tar slut. Jag ser att du är ledsen, jag ser att du är ledsen säger en bästa vän till en annan. Men le, det är det bara jag som ser.
Det är något med hur en flicka vars hjärta precis blivit krossat går, hon går starkare än någonsin och klacken från hennes sko nästan flyger fram, hon ler men alla andra flickor ser att bakom hennes leende döljer sig flera tårar, flera samtal och flera sms. Vi ser henne, för vi vet hur det känns, vi drar i hennes smala armar och ber henne om en dans. Vi knuffar fram henne till en fransman som säger att hon är vacker. Det är något med det där, att vara tjej och att vara ledsen som binder oss ihop. Häromdagen gick jag förbi ett café. Fyra tjejer satt framför ett bord med varsin ljummen kopp kaffe, alla var vackra men kring den ena flickan dolde sig en skugga av mystik. En skugga av tårar. En skugga av ett krossat hjärta. Och då minns jag hur det var, hur det känns och hur jag hoppas att det aldrig blir jag. Eller en av oss, att vi slipper sitta där i dystra minuter och försöka prata om roliga saker när någon gråter. Men om man tittar igen så ser man hur de i smyg håller varandra i händerna och hur flickan genom tårarna faktiskt skrattar och ler. De stunder då hon gråter så att morotskakan i farten trillar ut från hennes mun och snuddar vid bordet. De har varandra. De har de alltid. Alla flickor i tårar.
Har ni någon gång varit kär? Sådär på riktigt så att man lägger näsan mellan hans öra och kind och stannar där ett par sekunder för länge. Jag tror kärlek kan mätas i sekunder. För allt som är rationellt är inte kärlek. Och alla vaser som kastat i golvet är inte verkliga. Det är skrattet som är kärlek då när man står nakna i duschen efter en lång kall dag i snön. Det är blicken på festen som säger ” vi borde nog gå hem “ . Det är dagen då han står helt ensam i snön lutande mot ett hus i en folkfylld stad och man bara ser honom. Fast att man nästan är blind och alltid borde ha glasögon ser man honom som i slowmotion ur ett tv-spel, hur han drar sina händer genom håret. Hur hans läppar viskar i vinden. Om man luktar riktigt noga så kan man känna hans doft på flera hundra meter. Det är liksom inte att kyssas, inte att hålla handen som är kärlek. Det är alla stunder däremellan när man fastnar i sina tankar och sitter naken på sängen i ren frustration för att man inte minns hur många födelsemärken han har på ryggen. Det är när man dansar ensam framför spegeln och sjunger högt och leker superstjärna. Har ni någon gång varit kär? Och då menar jag inte alla gånger man säger att man älskar bara för att man känner sig tvingad eller bara för att man inte vill vara ensam, jag menar alla andra sekunder, när man försiktigt snuddar hans hand och när han gör något så man blir stolt och gråter. Kärlek kan nog mätas i sekunder, för kärlek är alla sekunder då man stannar kvar och missar bussen till jobbet. Kärlek är alla sekunder som skulle kännas obehagliga med någon annan men som med honom känns rätt. De sekunder då man ligger och luktar mellan hans öra och kind. Kärlek är alla sekunder som bara är.
När jag var liten skrev jag om prinsar och prinsessor. Jag brukade fantisera om evig kärlek. Det var på den tiden jag hade långt hår till naveln och alla sa att jag såg ut som en indianflicka. Jag var en oförstörd flicka som skrattade högt och tydligt. När jag precis fyllde arton träffade jag en person som skulle komma att förändra min syn på människor, min syn på kärlek och min förmåga att drömma och hoppas. En person som lärde mig att om jag gråter tillräckligt mycket så bildas det ett spår av salt längs kinden. Jag har alltid varit ett högst känslosamt barn det ska jag aldrig förneka. Men vissa människor får oss att öppna dörrar som ibland kanske borde förblivit stängda. Han fick mig att lära mig att skriva om kärlek och brustna hjärtan av den enkla anledningen att han fick mig att känna så. Idag är jag en stark person som inte har någon kontakt med den här personen. Jag tror inte man kan ha kontakt med någon som fått en att gråta. Sedan behöver jag inte honom längre och han är en del av mitt förflutna. Min framtid ser gladare och lyckligare ut.
Det syns tydligt när man gråter. Om man tittar noga. Tårarna lämnar ett spår av salt längs kinden och om man försiktigt drar sitt finger så känner man. Spår av tårar. Jag minns alla jobbiga dagar och hemska nätter och stunder av total lycka. Hur jag alltid stod på tå i hallen och nästan slet honom i håret. Han gjorde mig galen. Vi sa aldrig att vi älskade varandra. Orden var för små för det vi upplevde. Jag brukade äta bakverk på hans vardagsrumsgolv och köpa vackra kläder. Vad har du nu hittat då brukade han säga och stoppa ner sin hand i min påse. En klänning, en kjol, ett halsband. Något meningslöst att pryda en kropp i tårar med. Du lider så smärtsamt att ditt leende är dött viskade han i sömnen. Jag visste exakt hur många fotsteg det var från badrummet till sängen, om någon hade väckt mig mitt i natten hade jag i blindo kunnat placera ut varenda ett av hans födelsemärken. Jag visste hur han smakade när han sov, hur hans läppar såg ut på morgonen och varför hans hår virvlade sig på kudden så försiktigt. Jag brukade ihärdigt krama om kudden han låg på när han sprang på äventyr och ibland satt jag i fönsterkarmen för att invänta hans existens. Jag läste böcker, skrev dikter och han förälskade sig nästan mer i mina ord än i min personlighet. Jag retade honom, petade honom på kinden och kittlade hans varma hud alldeles rosig. Jag älskade på ett ohälsosamt sätt denna personen så innerligt att mitt egna jag tappades bort någonstans på vägen. En gång svimmade jag nästan av alla mina tankar på jobbet och i ren panik slog hans hans nummer. Han satt i bilen och jag lutade mitt ansikte mot hans axel. Jag tar hand om dig sa han. Problemet var inte att jag inte älskade tillräckligt. Det gjorde jag. Jag älskade honom så mycket att det gjorde för ont. Felet var att han inte älskade mig tillbaka. Det kan jag se idag, när jag blivit äldre och tagit på mitt ett par starka glasögon. När jag stirrar sanningen hårt i ögonen så kan jag nästan äcklas. Hur vackert jag satt vid hans knä och lyssnade till vilken underbar person jag var men att jag inte kunde vara hans flickvän. Men jag var underbar, vacker, den smartaste han visste, mina ögon såg ut som på en docka och min kropp var den finaste i världen. Jag var fantastisk! Trots detta var aldrig tiden rätt, jag var för ung, han var för gammal, det fanns så mycket han ville göra och så mycket han skulle se. Och ibland stod jag där som en rädd liten varelse och såg hur han log åt någon, hur ett nummer byttes. Jag bevittnade varje andetag och varje dag som en smärtsam och hemsk historia. Sedan kysste han mig och världen log. Sedan kysste han någon annan och världen ruttnade. Ryktena gick och när jag puttade honom mot väggen och frågade om det var sant så ljög han alltid. Fast att han lovade att alltid leva i total sanning. Han tyckte om mig. Det var bara fel i tiden. I efterhand hade jag önskat att jag aldrig träffat honom, för jag tror inte att kärlek är så egoistisk och smärtsam. Jag tror inte kärlek ska få en att smaka blod i munnen för att i nästa sekund ligga och darrra naket i hans armar. Jag tror att kärlek bör vara jämnlik och inte så underlägsen och ensam som den var för mig. Ens drömmar betyder ingenting om de inte delas av någon annan. Nu är jag äldre, det har gått flera år och det behövdes flera år och flera konstiga dagar för att läkas. Jag behövde kyssa en fransman i Cannes, jag behövde dansa på ett disco i Las Vegas, jag behövde träffa andra människor och jag behövde framförallt lära känna mig själv. Förälska mig i mig själv. Ibland undrar jag om vi hade kunnat vara vänner. Men sedan så äcklas jag nästan av min tanke. Hur ska jag kunna vara vän med någon som jag låg och grät för i sömnen. Hur skulle jag kunna respektera mig själv genom att förnedra mig så? En gång satt vi i hans rum och han bjöd mig på sallad. En vänskaplig sallad. Först kändes det trevligt men bara efter ett par minuter så stod jag inne på toaletten och tittade in i mina grön bruna ögon. Vad håller du på med? Sedan gick jag, skrev ett sms: hör aldrig av dig mer och sedan dess har vi aldrig träffats. Det tog flera minutet, flera veckor och faktiskt flera år att komma över och gå vidare och idag är jag äntligen lycklig! Jag kommer aldrig förlåta någon som utnyttjade mitt förälskade hjärta. Jag kommer aldrig förlåta någon som så egoistiskt alltid höll mig kvar. Kärlek är inte egoistisk, kärlek är varm och vacker. Kärlek är bara när två människor älskar varandra från hjärtat. På riktigt från hjärtat.
Min slutsats av min upplevelse är något som mina vänner får bevara om och om igen. När de ringer och säger att de träffar någon som tycker att de är underbara men att tiden inte är rätt. Han har precis blivit singel. Han har mycket på jobbet. Han tycker.. Men han tycker om. Om man tycker om någon på riktigt och respekterar den är det inte läskigt alls att vara tillsammans. Det faller sig snarare helt naturligt. Det är underbart att få dela med sig av den man älskar och stolt av kärlek vill man visa upp personen. Kärlek är ärligt och killar/tjejer som håller kvar av egoistiska själ är elaka. Det är så enkelt att ringa någon man vet tycker om en mitt i natten och i stundens ensamhet säga saker som man inte borde ” jag saknar ” ” jag tycker om ” ” du är underbar “. Men de orden är tomma och bara ord av en rädd människa. Jag tycker och tror att alla förtjänar att bli älskade för den de är. Hur konstig eller normal du än är så finns där någon som kommer vandra stolt vid din sida och tycka att du är totalt underbar. Och då vill den personen vara tillsammans med dig. Allt annat är ren lögn. Våga bli älskad och våga släpp taget önskar jag att någon hade sagt till mig när jag snurrade runt i kärlekssorg och i tron om att han skulle ändra sig och se vad han missade. Även om han gjorde det eller inte så spelar det ingen roll. När man kysser någon på balkongen eller i solnedgången så ska den kyssa tillbaka. Kärlek är när man tycker om tillsammans och inte ensam.