Jag köpte en grön dagbok till Anja fast att hon älskar brunt. Den här hittar hon enklare i väskan tänkte jag. Jag slog in den i papper, hastigt som jag alltid gör, tillsammans med en skål som liknar en muffins. Vi pratade sådär som tjejer gör hela kvällen, om killar, kyssar och om vardagen. Hur det känns att vakna med den man tycker om och om att drömma, utvecklas och bli stor. Det är skönt att vara i ett rum bland människor som bara är. Som inte låtsas vara. Belle ska gifta sig i sommar och jag minns hur det kändes när vi var små. Nu är det möhippa, då var det högstadiedisco.
Vi förändras, fast att vi ser likadana ut så har vi nog ändrats. Ansvaret av att betala elräkningar och att börja leta efter pensionssparande har sakta men säkert krupit fram. Och saker som innan kändes orimliga och otäcka har blivit en del av vår vardag. Vi är vuxna, vi är på gång men vi är också små flickor i alldeles för stora skor som letar efter strumpor. Livet rusar förbi och jag stannar upp för att inte glömma. Det här är mitt liv, det här är mitt liv. Att äta frukost över en utsikt av Stig Claessons park, att stressa iväg och alltid missa bussen till skolan. Att prata med Camilla om framtiden, att bestämma en fika med Siri och att äta mickrad mat snabbt på lunchen. Att skriva, fundera, läsa, läsa lite till och svälja allt som verkar vettigt och avfärda allt som inte känns rätt. Att gå på bio, ringa mamma, smsa pappa och att i slutet av dagen säga hur vackert Patricias hår ligger på hennes axlar. Att kyssas god natt, kramas god morgon. Det här är mitt liv, smsandet med Anja, saknaden av Skåne, konstanta pressen av att utvecklas och att räcka till. Att ta beslut, såhär är jag, det där gör jag inte, att rita kladdgubbar och äta för mycket tacos, att snubbla i trappen. Att sitta sömnigt i duschen på morgonen på det iskalla golvet. Det här är mitt liv. Att varje dag vakna och vara sugen på en semla. Och undra när nästa rus av tankar faller in.
Efter en lång kväll tog jag nattbussen hem från Anja. 2an mot söder. Somnade i ett nattlinne och ett par strumpor i en varm famn. Vaknade med min högra hand i hans vänstra till ljudet av” my worried shoes “. Därefter rotade jag fram en höstjacka som hängde dammig längst inne i garderoben och slängde på mig ett par stövlar. Låtsades att det var vår. Att jag skulle ut på havet. Under promenaden inbillade jag mig höra ljudet av fåglar kvittra. Förmodligen var det inte så. Men inbillningen smakade bra och ibland är fantasin mer på riktigt än riktigt någonsin kommer att vara. En iskall promenad senare halkandes runt på söders gator satt vi vid MoseBacke och åt deras jazzlunch. Plättar, fransk potatissallad, köttbullar och live-musik inbakat i ett trevligt sällskap. Pussades mellan tuggorna. Walter och Patricia. Min älskade syster och min älskade han. Älskade, älskade du. Ibland tittar jag på min syster på ett märkligt sätt, jag hör faktiskt vad hon tänker. Känner det hon känner och ser det hon ser. När vi var små satt vi som klister på varandra och närheten av hennes existens kommer alltid kännas så trygg. Jag älskar henne så. Sådär som man älskar sin syster som förblivit ens bästa vän som kommer följa en genom livet. Jag slöt mina ögon för ett par sekunder och låtsades att vi var i New York, att året var något tidigare än 2010 och att vi snart skulle dansa. Vad ler du åt sa hon, ingenting svarade jag. Jag skrattar åt livet.
I en rutig skjorta från Hong Kong begav jag mig i ett alldeles par för höga röda skor tillsammans med min syster på fest. Drottninggatan 74. Andrea, Anja och massa med andra var på bra humör och musiken dånade i trappen. Jag tänkte och skrattade för mig själv, såhär hög musik kan man inte spela i Stockholm. Där är det så många arga grannar och regler, i Skåne spelar man så hög musik man vill. Vi surrade runt och fnittrade och låg på köksgolvet och fotograferade. Dansade, dansade. I Helsingborg dricker man inte en öl i baren utan man får en flaska Champagne. Jag dricker inte öl, tycker det smakar ljummet kiss och luktar äckligt. Och han som alltid brukade spela saxofon på Mink spelade högt. Jag log åt honom. Jag tror han kände igen mig, jag brukade dansa åt hans musik. Vi har blivit äldre och en del av oss har på riktigt vuxit upp, skaffat barn, familj, bil, en karriär. Jag avskyr allt som är tråkigt. Jag är så rädd för att ha tråkigt. Så många underbara kvällar saxofonkillen förgyllt med sin musik. Det är magiskt när någon spelar live tillsammans med musik som dånar och skakar ut från de största högtalarna. Hej, en gammal vän, en till. Någon från London och någon från Paris. Alla verkar ha lämnat men när vi möts i mörkret så är vi likadana som vi alltid var. Han låtsas inte se mig, fast att jag ser att han ser. Vi ser alla att han ser. Någon jag en gång älskade, jag lägger mina fingrar på hans axel och Anja och jag fnittrar lite grann. Sådär som flickor gör. Hej, vi pratar, hans nacke luktar likadant och sedan tar orden slut och jag vill dansa. Hej, på dig kära främling. Hej på din gamla vän. Folk från ens förflutna kan få en att få ont i magen samtidigt som man ler. Det är nog en trevlig bitterljuv smak som doftar i näsan. Som en dröm, en nyckel till en annan ålder. Nu lyssnar jag på musik, sitter i mitt ruffsiga hår yrvaken i sängen och tittar försiktigt ut genom persiennen, jag undrar hur den här dagen ska bli. Jag undrar om vi kommer dansa.
Jag kom att tänka på en dag som blev en speciell dag, jag minns inte riktigt när den var men jag minns att en av oss grät. Det var Lotten, Patricia och jag. Jag har för mig att vi var hemma i Skåne på besök och att det var sommar ute och att gräset var grönt. Lotten hade kört på sin motorcykel från Stockholm till Helsingborg. Duktig tjej, modig på något sätt, jag beundrar alltid modiga människor. Det stör mig att jag inte minns varför någon av oss grät, men jag vet att någon gjorde det och jag har för mig att det inte var jag. Jag borde ha kommit ihåg. Ett krossat hjärta, en förlorad vän, någon som låg inför döden. Vi satt där i gräset allihop, barfota i bikinis och drack saft och åt vinbärskaka. Ni vet den känslan (ni som är tjejer vet) när man skrattar mellan tårarna och sedan gråter man några till. I allt salt kan man inte låta bli att le, hur tragiskt livet än verkar så finns det alltid någon sekund som blir över till ett leende. Jag minns vad hon sa. Lotten. Det är hon som får äran för vår diskussion och för ett par meningar som sedan dess förföljt mig. ” Inga pengar i världen kan lösa sådana hära problem “. Och då funderade vi. Om vi hade varit rika, hade vi varit gladare då? Hade gången då vårt hjärta blev krossat för första gången känts mindre smärtsam? Hade dagen då jag satt med min syster på soffkanten och fick höra att min morfar aldrig mer skulle komma tillbaka, varit lättare? Hade stunden då vi höll vår cockerspaniel full av våra tårar i våra armar och tog farväl gjort mindre ont? Hade alla gånger då man tröstat sina vänner varit lättare? Förmodligen inte. Våra känslor har inget pris. Jag tycker att det är vackert. Våra känslor har inget pris, oavsett om vi är fattiga, om vi är rika eller om vi köper Triss och hoppas på miljoner. Oavsett om vi arbetar och sliter i fabrik eller ligger hemma i vackra sidenlakan och badar i Gucci-väskor så kan inga pengar rädda oss från våra tårar. Våra känslor har inget pris och våra hjärtan kommer aldrig att kunna köpas.
