Bilderna tog jag i poolen i Slovenien. Jag trippade runt barfota i en omaka bikini. Överdelen var zebra-mönstrad och underdelen var klarblå. En gammal man tittade intensivt på mina ben, hans blick följde hur jag gick barfota med kameran i handen. Alltid beredd på att ta en bild. Först störde det mig att han tittade så tydligt på mig men efter ett tag så förstod jag. Han förälskade sig i min kamera av den enkla anledningen att han hade en egen likadan. Då kände jag mig lättad och satte mig därför bredvid honom och pratade på en fumlig engelska om kameror. Vi pratade om bilder och hur det känns att fotografera. Jag blir alltid lugn när jag hör äldre människor berätta historier från förr, eller när de pratar passionerat om sina intressen. Det påminner mig om när jag var liten och satt i morfars knä och lyssnade till hans historier. Det liksom glittrade på samma sätt i mannens ögon den dagen vid poolen som solen blänkte i vattnet. Lite magiskt och försiktigt, en ren och oskyldig vardags förförelse. Vardagsstressen var inte närvarande så fort jag lämnade Sveriges mark för Sloveniens men stunden då jag visste att vi skulle tillbaka kom hjärtats hårda slag tillbaka. 1…2..3… Jag tror jag svimmar! Ibland känns framtiden lite läskig, särskilt då man sitter i ett flygplan på väg från Frankfurt till Stockholm, när man vet att man ska tillbaka. Då andas jag frekvent och intensivt och viskar lite försiktigt i hans öra att jag tror att jag mår illa. En lugnande hand och några mindre smärtsamma andetag senare kände jag mig ok. Vad ska jag bli när jag blir stor? Och borde jag inte bo vid havet? Det snurrar så. Mest underbart i livet är när man är tillsammans med folk som ger en totalt självförtroende och styrka att bara få vara. Ställa alla dumma frågor om och om igen. Jag la min näsa i hans nacke och gömde mina händer under hans tröja. Trygghet. Värme. Inne i värmen av hans närvaro tänkte jag på dagen då Anja och Paulina och jag satt i parken den där sommardagen i Helsingborg. Vi åt pannkakor och tittade på pensionärer. Jag minns hur jag upplevde varenda andetag som riktigt. Har ni tänkt på det? Att vi ibland känner hur vi andas? Hur vårdagen kämpar för att överleva när sommaren ihärdigt klampar på. Att springa barfota i det ljusgröna gräset. Dricka saft och bubbelvin på en filt och prata om pojkar, kyssar och hur det känns att hålla någon i handen. Att bara få sitta nära sina vänner och njuta av deras fnitter mellan träden. Det är magiskt, lika magiskt som när fötterna pussas under vattnet och mellan bubblorna i poolen.
{ 0 comments }