Flera gånger i veckan säger jag ” nu känns det som om jag vore med i låt kameran gå igen “. Så fort någonting märkvärdigt händer tror jag att någon står bakom ett träd och filmar. Allting ska vara roligt, hela tiden. Sedan vet jag inte om det är så att jag i själva verket som lider av en extrem paranoia som faktiskt tror att någon står och filmar mig. Hur som helst så har ” Rolighetsteorin “ av DDB varit en av de mest diskuterade kampanjerna i höstas. Och känslorna och åsikterna kring kampanjen är splittrade. Här har ni mina.
Kampanjen går ut på att man gör vardagliga ” tråkiga “ händelser roligare. Som i klippet ovan där man slänger skräp i världens djupaste soptunna . Ett annat klipp består av att man pantar burkar i en maskin som låter roligt. Ett tredje klipp består av att försöka få folk att använda trappor istället för att åka rulltrappa. Det man då gjorde var att göra om den vanliga trappan till ett piano vilket resulterade i att när man gick uppför trappan så spelade den musik. Jätteroligt! Jag var en av de som delade med mig av filmerna när de först kom ut på Twitter och såg det som en rolig grej.
Jag som älskade ” Låt kameran gå “ och som brukade titta på ” Americas Funniest Homevidoes “ gillar ju sånt här. Roliga saker. När någon sedan sa till mig att kopplingen till varumärket Volkswagen inte var självklar stod jag med öppen mun och gapade. Volkswagen? Jag hade helt missat att filmerna skulle generera i en ökad försäljning/kännedom/känsla för Volkswagen. Jag hade som så många andra helt missat deras inblandning överhuvudtaget. Trots detta att jag pluggar reklam och anser mig själv vara en väl insatt person i diverse olika nya kampanjer. Då säger någon till mig ” men det är ju roligt och nästa gång man ska köpa en bil så kommer man köpa Volkswagen “. Jag är inte beredd att hålla med, kopplingen till varumärket är så otydlig och en rolig viral kampanj som i mina ögon känns irrelevant får mig inte att vilja köpa bilen mer. (Snarare får kampanjen mig att träna mer eller att vara mer noggrann med att slänga tuggummit i papperskorgen. )Eller som i Asien där man redan 2008 använde sig av pianospelande trappor till en kampanj med namnet Fit or Fat.
Förstår folk som inte jobbar på Dagens Media, Resumé eller som pluggar reklam att Volkswagen är är avsändare? Jag frågade 10 bekanta som inte arbetar med kommunikation och endast en hade uppfattat Volkswagen som avsändare. Kampanjen är viral och man skickar vidare youtube-klipp och det finns ingen direkt anledning att besöka kampanjsajten.
Relevans och målgrupp
Även om jag inte är särskilt gammal så förstod jag snabbt att jag ville arbeta inom kommunikation. Jag älskar det skrivna ordet och jag älskat att möta människor. Det är det som driver mig. För mig handlar kommunikation och reklam om att lyssna och om att VÅGA lyssna. För mig handlar reklam enbart om åskådare, publiken och om målgruppen och inte om andra reklambyråer. Någonstans ligger det i tiden att vinna tävlingar och att göra den coolaste filmen har högst prio. Tävlingshetsen på Berghs är så pass hög att folk struntar i att närvara vid lektioner för att istället prioritera tävlingar. ” Vinner man inte en stor tävling så får man inget jobb ” säger någon till mig i korridoren.
Jag har själv valt att delta i vissa tävlingar men inte valt att lägga mitt största fokus där. Om jag blir arbetslös eller ej får framtiden visa. Jag vill suga in mig all information av alla duktiga människor jag träffar och skapa mig en bra plattform och en ordentlig grund för att kunna skapa, lyssna och för att våga. Givetvis kommer Rolighetsteorin vinna priser och på ett sätt så kan jag förstå varför men på ett annat inte alls. Jag tror att framtidens kommunikation kommer att mätas i resultat och att kunder kommer betala byråer därefter. I den digitala världen som stormar fram kan vi på ett helt annat sätt mäta, hur många som såg, hur många som förstod och hur många som ställer sig positiva. I en digitalkampanj kan man rätt enkelt och inte alltför avancerat. Min fråga till alla som arbetar med kommunikation är. Gör vi det för att glänsa inför varandra eller gör vi det för åskådarens skull?
Att äga begreppet rolig
En annan lärare sa ” men om de gör massa olika roliga saker hela tiden så kommer du undermedvetet bli påverkad och därefter vilja köpa bilen ” Då frågade jag: Så om jag ser en clown som hoppar på gatan med en ögonbindel eller en disco-dansande kanin-karneval eller ett krig med semlor så ska jag tänka på Volkswagen? Det tyckte han. I min värld är begreppet roligt svårt att äga om inte omöjligt.
Jag tycker att kampanjen hade varit utmärkt för Stockholms-Stad, för ” Håll-Sverige-Rent” och trappan hade fungerat utmärkt som en rolig grej för Sats eller för Friskis & Svettis. Där man faktiskt visar ett problem. Folk använder rulltappan istället för att gå i trappan. Vi kan visa att det är roligt att träna så länge man är öppen. Vi kan visa som Stockholmsstad att tänka på miljön kan vara roligt. Vi gör det kul att göra val som genererar i något bra. Det är bra att Volkswagen vill vara en miljövänlig bil men jag ser inte att Rolighetsteorin varken visar eller löser det.
Coca Cola hämtar hem den roliga känslan och gör den direkt relevant till deras varumärke. Om ni tittar noggrant på folks ansiktsuttryck mellan sekunderna 20-40 så är det nog den bästa marknadsföringen för Coca Cola på länge. Tänk att en läsk kan göra någon så glad? Det är bra reklam i mina ögon. Äkthet, relevans och med ett stänk av humor.
{ 3 comments }