Jag kom att tänka på en dag som blev en speciell dag, jag minns inte riktigt när den var men jag minns att en av oss grät. Det var Lotten, Patricia och jag. Jag har för mig att vi var hemma i Skåne på besök och att det var sommar ute och att gräset var grönt. Lotten hade kört på sin motorcykel från Stockholm till Helsingborg. Duktig tjej, modig på något sätt, jag beundrar alltid modiga människor. Det stör mig att jag inte minns varför någon av oss grät, men jag vet att någon gjorde det och jag har för mig att det inte var jag. Jag borde ha kommit ihåg. Ett krossat hjärta, en förlorad vän, någon som låg inför döden. Vi satt där i gräset allihop, barfota i bikinis och drack saft och åt vinbärskaka. Ni vet den känslan (ni som är tjejer vet) när man skrattar mellan tårarna och sedan gråter man några till. I allt salt kan man inte låta bli att le, hur tragiskt livet än verkar så finns det alltid någon sekund som blir över till ett leende. Jag minns vad hon sa. Lotten. Det är hon som får äran för vår diskussion och för ett par meningar som sedan dess förföljt mig. ” Inga pengar i världen kan lösa sådana hära problem “. Och då funderade vi. Om vi hade varit rika, hade vi varit gladare då? Hade gången då vårt hjärta blev krossat för första gången känts mindre smärtsam? Hade dagen då jag satt med min syster på soffkanten och fick höra att min morfar aldrig mer skulle komma tillbaka, varit lättare? Hade stunden då vi höll vår cockerspaniel full av våra tårar i våra armar och tog farväl gjort mindre ont? Hade alla gånger då man tröstat sina vänner varit lättare? Förmodligen inte. Våra känslor har inget pris. Jag tycker att det är vackert. Våra känslor har inget pris, oavsett om vi är fattiga, om vi är rika eller om vi köper Triss och hoppas på miljoner. Oavsett om vi arbetar och sliter i fabrik eller ligger hemma i vackra sidenlakan och badar i Gucci-väskor så kan inga pengar rädda oss från våra tårar. Våra känslor har inget pris och våra hjärtan kommer aldrig att kunna köpas.
{ 1 comment }