Foto: Calle Wahlström
Jag träffade David Orlic förra veckan på Volontaires kontor i Stockholm. Ett par dagar tidigare hade jag i ett DM frågat på Twitter om jag fick komma på besök. Lära känna Volontaire, andas deras kreativitet och möta deras dammkorn. Det fick jag. En vecka senare stod jag tillsammans med min höga förväntan och tittade lite smått förvirrat på olika skyltnamn inne på en innergård på Kungstensgatan. En innegård som påminde om en från New York, höga hus, fabrikslokaler och stora fönster. På skyltarna stod det Bonnier, Posten och företag efter företag men var fanns Volontaire? Var fanns David Orlic? tänkte jag. Då vinkade han från ett fönster ett par trappor upp. Nervöst tryckte jag på de flesta knappar i hissen tills det att en kvinna öppnade dörren och pekade på sitt passerkort, jag fixar det här sa hon. Vilken hjältinna! Ett par våningar upp möttes jag av en stor lokal, ett glatt gäng och en liten skål med godis. Jag tog ingen godis fast att jag var väldigt sugen, ville inte verka hagalen. Det kan jag ångra nu i efterhand, jag tycker alltid man ska göra det man är sugen på. Det är ett IQ-test vi har, sa Orlic och tittade mig in i ögonen. Hur menar du nu frågade jag? Att komma in alltså, det är ett IQ-test. Då klarade jag mig med andra ord inte sa jag och koncentrerade mig på att bära min mugg med kokhett kaffe. Han sa ingenting. Vad skulle han säga?
Varför jag ville möta David Orlic
En stund senare marscherade vi in i ett glasrum. Jag slog mig ner i en stol, han mittemot. Varför är du här frågade David, rakt på sak. Jag tror inte på skolan för vad skolan är idag. Jag tror istället att all information redan finns där ute och att det gäller att snappa upp passionen hos de mest intressanta och handlingskraftiga människorna. Man kan sitta bakom en skolbänk, få en lista med böcker man bör läsa men utan viljan och nyfikenheten blir man inte inspirerad. Att vilja bli inspirerad och att tro att någon annan ska inspirera är en betydelsefull skillnad. Att ta ansvaret för sin egna utveckling. Det finns många människor som har mycket att säga och jag tror inte man behöver lyssna på alla utan på de som tilltalar en mest. Jag vet inte om ni har träffat David men min bild av honom var att han är en väldigt passionerad människa. Jag ville se om det stämde.
Vi letar fortfarande efter snabba och enkla svar
Han inledde mötet med att prata om Volontaire och hur privilegierade han känner sig av att jobba tillsammans med alla som arbetar för byrån. Sedan fortsatte han med att byrån setts mycket i media under det senaste året och att det nu var dags för något annat. Jag tror att det är bra att samtalet är igång men det här decenniet ska handla om handling. Och trots att samtalet är igång så söker alla efter enkla lösningar. På varje ny fråga förväntar man sig ett snabbt svar. Tidigare har svaret var enkelt, det har handlat om att göra en annons, en bioreklam eller en kampanjsajt vilket har fungerat bra fram till nu. Nu involverar vi människor i företag och varumärkena men vi letar fortfarande efter enkla svar. Det finns inga enkla svar. Det finns inte ett svar på ett problem. Det finns flera och tillsammans kan de olika svaren bli en riktlinje över vilken väg man ska ta. Och över vilka beslut man ska fatta.
Att ha en början och ett slut i reklam och att gilla förändringar
Det är vilseledande med begreppet kampanj överhuvudtaget menar David. Att tänka i termerna att en kommunikationsstrategi har en början och ett slut. Fast att begreppet ” kampanj “ i min mening känns gammalmodigt och inget jag brinner för så har jag aldrig tänkt på det så. När tiderna handlar om att bygga relationer. På sättet han framställer kampanjtänk på känns det ännu mer uråldrigt och bakåtsträvande. Det räcker kanske inte att göra något just här och just nu som löser ett svar på en fråga för stunden. Man måste våga ta sig an problemet för vad det är. Bredda sin syn, kavla upp armarna och jobba. Jag gillar att jobba, så för mig får reklamen gärna bli som han säger. Gärna utan genvägar. Jag tycker att vi ska söka många frågor och finna många svar. Bli mer ödmjuka och lyssna bättre. Våga. Han fortsätter med att säga att vi i vill ändra på oss, hur branschen skriker förändring men att vi fortfarande använder oss av samma uttryck som: budskap och konsument.
Kan man lära ut passion?
Passion diskuteras det vilt kring på skolor, i bloggar, på twitter. Kan man lära folk att bli passionerade? Måste man vara passionerad? Jag tror att man kan lära sig att älska ett företag på samma sätt som man kan lära sig att älska en person med tiden. Men passionen, glimten i ögat, det helt genomärliga leendet och den nästan maniska känslan tror jag inte. I Grekland i somras köpte jag jordgubbar av gubben med mest glöd, av han med den intensivaste blicken. Inte av gubben med störst jordgubbar. Utan mannen med förklädet som levde för sina jordgubbar, som istället för blod hade jordgubbssaft rinnande i ådrorna.
Jag frågar vad som driver företag framåt och om Davids personliga drivkraft. Folk drivs i allmänhet av rädsla där ingen vill sticka ut, säger han. Där företag eftersträvar att vara lagom. Nu har tiderna ändrats och vi sätter större press på varumärkena. Det är inte så att företag vaknade plötsligt en natt och fick en etisk moral chock. Det är för första gången i historien billigare att vara ärlig. Det handlar heller inte längre om att vara fräck eller att vara cool, det handlar om ren överlevnad. Företagen som tidigare växte fram var familjeföretag hade en naturlig historia att berätta. Idag är företag anonyma och liknar varandra. Det är nog därför vi gillar entreprenörsföretag för att de brinner för något. De står för något och vi gillar det. Vi gillar passionerade människor. Man kan skilja på att driva en kultur eller att driva ett företag menar David. Det är svårare att driva en kultur men i en kultur känner man sig mer delaktig. Det är enklare att fastna för en kultur än för en företagsvision. I slutändan uppskattar man företag med en passion, glöd och härlig drivkraft. Hans personliga drivkraft är att underlätta och göra nytta. Att hjälpa olika organisationer och företag med att fatta beslut. Säg en bok du tycker är bra säger jag. Klätterbaronen av Italo Calvino svarar David. Den handlar om personlig övertygelse, säger han.
Efter mitt möte med David Orlic så blev jag både överraskad och samtidigt inte. Någonstans var han som jag förväntade mig, passionerad och full av tankar och funderingar. Men han var också en person med en kraftig drivkraft och en vilja att förändra. I min mening är det bra att nya byråer som Volontaire, Naked och Honesty startas. De förändrar saker och rör runt i en annars så traditionell värld. Tidigare har det handlat om att antingen älska print eller att älska den digitala världen. Idag finns det ingen anledning att välja. Man kan istället drivas av att driva en kultur som David.
{ 4 comments }